100 slag i minuten

"Smärta och värk, framförallt i nacke och skuldror förekommer ofta. Slem och andra problem med lungorna är vanligt. Minnet och koncentrationen kan vara tillfälligt försämrade."

Utdrag ur Mogårdens rehabiliteringshems broschyr Tina Törnell-Lennartsson, 32 år, berättar om sin hjärtoperation. Hennes familj består av maken Håkan och sonen Emil, 2,5 år.

- Det var vid påsken förra året i samband med en influensa, som jag plötsligt kände dubbelslag i bröstet, berättar Tina. Hon hade varit mycket trött. Genom sin husläkare, fick Tina en remiss till en hjärtläkare. Vid ett ultraljud upptäcktes en förstorad hjärtmuskel. Tina informerades om att det var ett klaff-fel på hjärtat och att blodet därför inte cirkulerade som det skulle.

Tina har alltid sportat mycket och varit i full fart. Step-up och handboll har hon bland annat sysslat med, tuffa och konditionskrävande sporter. Det var svårt att förstå att hon plötsligt skulle vara hjärtsjuk, något som annars mest drabbar äldre människor. På Sahlgrenskas thoraxklinik fick Tina beskedet att vänta ett par dagar för vidare utredning. Under tiden skulle hon ta det lugnt med motion och ansträngning. Pulsen fick inte överstiga 100 slag i minuten.

Varför Tina fått hjärtfelet går inte att konstatera. Det kan ha orsakats av tidigare sjukdom, graviditeten, ingen vet.

Ett nytt ultraljud togs i maj.

- Du ska opereras, var beskedet. Men väntetiden är lång på grund av nedskärningar, akuta operationer måste gå före, så det blev en lång och oviss väntan. Och Tina och hennes familj fick leva med otrygghet och rädsla. I oktober fick hon reda på att operationstid var planerad till januari.

Det var mycket att ordna med innan operationen. Håkan måste kunna vara borta med kort varsel från jobbet. Han och Tina blev mer sammansvetsade. Innan det var fastslagit att Tina verkligen led av ett allvarligt fel på hjärtat, hade hennes man svårt att förstå att Tina verkligen var sjuk. Hon såg ju frisk ut.

Tina led av djup nedstämdhet tiden före operationen. Hon fick sömntabletter mot sin dödsångest. En vanlig reaktion före en hjärtoperation är att man tror att man ska dö.

Håkan och Tina talade mycket med varandra om döden. Hur de båda ville bli begravda, bestämde en plats dit de ska gå för att tänka på varandra.

- Jag vill att de ska spela Bachs "Lair", och du ska ha din vita bröllopskostym, säger Tina till Håkan. Hon berättar vidare hur hon tar adjö av alla vänner. Att det känns viktigt att ha pratat med alla innan operationen. Hon kramar om sin syster och de gråter båda. Hon förbereder sig för att försvinna, trots att läkarna sagt att risken är minimal.

Vid ett samtal med en kardiolog - hjärtspecialist - får Tina en chock. Han frågar:

- Vill du har mer barn? Det går inte i förväg att veta om Tina kommer att behöva en klaff eller en ring inopererad. Och hon måste fatta beslutet om vilken slags klaff som i så fall ska opereras in. En grisklaff innebär en ny operation inom 4 år. En klaff av titan innebär att äta medicin resten av livet och inte få fler barn.

Utan att tveka väljer Tina grisklaffen och en ny operation om hon måste välja. Hon har alltid drömt om fler barn. Men efter operationen som var tung och svår inser hon att hon skulle ha valt annorlunda.

- Det känns hemskt att säga det, men med facit skulle jag valt bort fler barn. Håkan och jag har pratat igenom det, och ingen av oss skulle ha orkat gå igenom det här en gång till, säger Tina.

Operationen skjuts till februari. Hon känner sig som hon fått en tidsfrist.

Innan operationen fortsätter Tina städa, lägger räkningar och viktiga papper i speciella lådor, städar ur skåp och garderober. Allt för att underlätta för Håkan, om hon inte kommer tillbaka.

Tina drömmer om att hon ska vakna up ur operationen, se in i Håkans ögon och få positivt besked, att hon bara behövde en ring inopererad, och hon ska gråta av glädje. Men när hon vaknar är hon mest dåsig och illamående. Hon har svåra smärtor. Bröstbenet har sågats upp och bänts isär. Det kommer att ta tid att läka och det är det som orsakar smärtorna. Beskedet är i alla fall positivt. Det räckte med att operera in en ring i hjärtat, och Tina behöver inte genomgå ännu en operation. Hon kan motionera, leva normalt och även skaffa fler barn.

Konvalescenttiden efter operation är jobbig och Tina vilar upp sig på rehabiliteringshemmet Mogården. Där har hon tid att tänka och vila. Hon skriver även om sin tid som sjuk, i ett block hon har fått av sin mor.

"...Längtar så. Längtar så. Håkan, Emil. Längtar efter hallen och de nya lådorna och vårt fina hem. Efter våran goa mjuka säng efter mjuka pussar och svettiga lakan
och att först frysa och sen bli för varm. Jag längtar efter Emils gnäll - och att höra "mamma, jag är vaken nu". Tidigt. Mysa i soffan och vakna till morgonen och dagis tillsammans med barnarmar runt mig och titta på "Barbapappa" eller "grävskopan". Jag längtar efter att få vara ensam med Håkan när Emil är på dagis. Längtar efter att längta hemma och efter att Emil kommer hem igen och det är jobbigt."

På Mogården bland alla gamla, får hon också en försmak av hur det är att bli gammal. Att vara ung i en gammal kropp. Att inte orka. Att vara beroende av andra.

Hon har lärt sig mycket av sin sjukdomstid. Hon känner sig pånyttfödd. Att hon har fått en andra chans i livet. Att livet är ljust och vacker. Innan sjukdomen planerade hon alltid sina dagar in i detalj.

- Men nu, säger hon leende, vet jag inte ens vad jag ska göra till helgen! Jag tar varje dag som den kommer, som en stor gåva.

Av Boel Ferm 04 jan 2001 17:33