Min Discomamma vs din Dylanpappa

Den här tråden diskuterar artikeln Min Discomamma vs din Dylanpappa.
Inlägg #1: Postat: 2002-01-04 16:44:00
Elin
först ville jag byta min proggpappa mot hippiepsykadelidad sen ville jag byta jazzpappa mot hästjazzpappa. Nu är det helt förjävligt för han lyssnar på CAROLA!!!
Inlägg #2: Postat: 2002-01-04 17:42:00
Frank
Bra. Det stora syns sannerligen i det lilla. Klassresan är ingen semester, utan ett fåfängt och livslångt försök att hinna ikapp, trots Dylanbarnens försprång.
Inlägg #3: Postat: 2002-01-04 22:53:00
Mikael V
Jag är en närvarande, högskoleutbildad Ryan Adams-pappa. Men JÄVLAR vad förbannade mina barn är på mig ibland!
Inlägg #4: Postat: 2002-01-05 17:56:00
Isa W.
Bra text! Vill dock tillägga att jag skämdes för mina jazzdiggande trendvilse akademikerföräldrar. Kanske är det varje tonårings uppgift? Fin beskrivning av de detaljer som är "fel" som man är så medveten om, och som kan göra sådan stor skillnad för självkänslan.
Inlägg #5: Postat: 2002-02-01 15:02:00
Malena
Jag hade Dylan och Cohen mamma -- shysst musik men ändå pinsamt när ensamma mamman alltid skulle spela på full volym när man hade kompisar hemma. Jag växte upp med alldeles för LITE disco.
Inlägg #6: Postat: 2002-02-04 18:46:00
modette-kompisen
Hej kompis! Jag brukar tycka att jag är "den tråkiga", nu är jag den "avundssjuka" också. Vad duktig du är! Kram-Hanne
Inlägg #7: Postat: 2002-02-12 11:38:00
Mats Södergren
Jag fattar inte vad du snackar om? Massa känslorelaterat skit om musik och morser, du är ju fan inte klok. Slå en signal till Schulstad istället. Hela packen är sjukskrivna för psoriasis och lagret har fortsatt ont i rygga. Du behövs här, grisbröt har fan inte tömts på en vecka. /Matsa
Laddar...