Min Discomamma vs din Dylanpappa

Min Discomamma vs din Dylanpappa

Min mamma har alltid varit en Discomamma. Din pappa alltid en Dylanpappa.

Om jag har skämts ibland, eller rättare sagt alltid. När jag var yngre och musiksmaken på en människa avgjorde hur god den var, om den skulle dissas eller inte, ville jag gräva ner min Discomamma och istället ha en Dylanpappa.
En skön musikkunnig pappa som drack te, läste en bok och lyssnade på Dylan. Det vill säga er pappa.

När jag bjöd hem er kompisar brukade jag byta ut de första skivorna i mammas Eurodiscosamling, till några Beatles eller Stonesskivor. Min mamma tittade oftast på tv när ni kom. Hon läste definitivt ingen bok i varje fall.

Jag försökte, när ni frågade mig om hennes musiksmak, att göra henne till en Beatlesmor.

Men det gick inte så bra.

Ni bräckte mig i alla fall. Ni kunde ju redan alla texter som ni hört när er pappa spelade upp dem för er när ni låg och guppade i er mammas livmoder. Jag minns hur ni brukade narra Karins mamma som åkte på finlandskryssning och dansade på borden och blev full. Det var så avlägset från hur era föräldrar var.

Jag minns hur ni brukade skratta åt kvinnor med permanentad lugg.

Jag minns hur ni brukade dissa människor utan högskoleutbildning.

Jag minns hur jag då återigen ville gräva ner min discomamma. Jag minns hur jag då mest av allt önskade mig en annan pappa, en
nr1: närvarande pappa
nr2: Dylanpappa
nr3: högskoleutbildad pappa.

Allt detta gav mig såklart ågren och tusen små vita lögner om mina föräldrar fick er att tro att det i varje fall fanns en droppe Dylan i dem, att min mamma hade självlockig lugg och att jag också hade en livshymn från livmodern, Heart of Gold med Niel Young tror jag det blev. Men om jag egentligen hört den innan jag var femton är jag inte säker på.

Alla dessa små små lögner gjorde att jag på något sätt fick haka på er tuffa musikmänniskor och, om än lite lomhalt, gå med er på fester och hänga med er på caféer.

Min Discomamma satt hemma och tittade på tv medan jag var ute och knaprade i mig musikhistorien från a-o, medan jag var hemma hos er och lyssnade genom er Dylanpappas skivsamling och drack te utan socker och mjölk.

Sakta men säkert, kände jag mig bättre till mods. För jag blev mer som er, inte lika Disco som förut. I min låsta skrivbordslåda låg mina discosamlingar från högstadiet och vinylbacken utanför fylldes på med alternativrock och popsinglar. Jag var ett fullbordat poppsnöre, en perfekt modett, en cool rocker, en alternativmänniska helt enkelt.

Min Discomor och er Dylanfar körde oss tillsammans på studentflaket den sommaren vi äntligen slutade gymnasiet, varv efter varv på promenaderna i Norrköping. Jag tror de kom bra överens. De hade till och med några gemensamma bekanta.

Nuförtiden brukar vi lyssna både på disco och rock. Permanenta luggen och åka på findlandskryssning. Jag vet inte om min kära Discomor vet någonting, men jag tror hon förstod, jag tror hon fatta att jag skämdes över henne.
Nu skäms jag bara över det faktum att jag skämts över henne. Hon är ju världens bästa världens coolaste ensamstående morsa jag känner.

Jag tror helt enkelt att hon inte gillar Bob Dylan.

Av Rebecca Eriksson 03 jan 2002 14:44