Sverige är fantastiskt!

Jo du Jan - svårt är det att bara så där ge upp livsgnistan - de flesta av oss verkar så gott det går klamra sej kvar vid livets tunna tråd mot en oundviklig sotdöd.
För min egen del är det nu bara mina barn som avhåller mej från att se mitt liv som så meningslöst att det inte finns någon orsak att gå upp ur sängen.
Ibland föreställer jag mej att det inte varit helt värdelöst att leva, men det är bara under kortare glimtar av omotiverat motstånd mot verklighetens realiteter.
Det jag sörjer mest är att i det liv mina barn tvingas delta inte finns några skäl till hoppfullhet.
Människan kommer sannolikt att fortsatta sin destruktion av den enda möjligheten till levande kärlek som existerar - livet.

Tack själv Jan - nej att grotta ner sej i det ständigt pågående kroppsliga förfallet är inte något jag ägnar mej åt - hela livet har jag övat mej i att mentalt förtränga dylika faktum.

just detta du så fint uttryckte det apropå våra barn och barnbarn "Det är som att se in en framtid som är deras men inte min..." - jo så är det och förutom att bara det vid en rent ytlig reflektion gör ont i själen då jag gärna för min del hade fått följa med in i det lyckans universum som ungar som inte haft det alltför jävligt ser som en inte bara en väntande möjlighet utan rent av en realitet.

Men livet har lärt oss gamla stötar en annan saga - dessvärre en som de flesta förr eller senare får stifta bekantskap med.

Frågan är om livet någonsin skulle kunna bli något annat än en livslång och evig kamp - dessutom mot alla odds då alla deltagare ofta långt innan matchen är över inser att dom aldrig ens kan komma i närheten av prispallen - det som gäller är komposten och den ofta långa och svårt stapplande marschen dit.

Så här i backspegeln är det ganska naturligt att undra vad som blivit den livets personliga mening som inte är given, men som var individ på ett eller annat sätt mejslar fram under resans gång?

Jo Jan inte är det lätt att bära insikten om att ha varit en tärande del av en sanslöst vegeterande mänsklighet som förutom sin ofattbara grymhet mot allt liv är i stånd att slakta sin egen sort i miljoner.
Samtidigt kan jag inte helt hålla med om att ansvaret helt skulle kunna falla på de som föddes under 1900-talet för att ha förstört livsförutsättningarna - detta är en långdragen process som genom årtusenden byggts upp där människans första användning av ett tillverkat redskap varit startskottet - och detta i kombination med vår obalanserade förmåga att yngla av oss över alla bräddar.

För inte så länge sedan skedde expansionen från överbefolkade områden med militära aktioner - man tog över andra människors territorier med våld och då även blandade sina gener med den slagna befolkningens överlevande kvinnor.

I dag sker motsvarande fast med lite andra förtecken - befolkningstäthet och konkurrens har triggat olika varianter av inbördeskrig och nationella konflikter vilka får igång diverse folkförflyttningar som till viss del leds mot de rikare och mer välmående delarna av jorden där på grund av vällevnad nativiteten sjunkit och det borde finnas geografiska möjligheter till nya bosättningar.
Således en sorts tvingande befolkningsutjämning som vanligen yttrar sej i att ett övervägande stort antal män hamnar långt från sina hemländer och på grund av den mänskliga naturen kommer att söka parningsvilliga honor på sin nya boendeort - detta i sin tur kommer inte att vålla någon svårighet då många av värdlandets kvinnor är mer än blasé på den manliga ursprungsbefolkningen vars dekadenta livsstil, öldrickande och sportfåneri i praktiken gör dessa till inkompetenta älskare.

Över tid har alltså denna ofrivilliga operation haft det goda med sej att viss genspridning uppstått och ytterligare inavel för stunden kommit av sej. Ja, ja,,, herrefolkens vägar äro outgrundliga :-

7 Ja redan de gamla romarna, eller var det grekerna?
6 Frust, en lagom blandning av humor och allvar, och där lite modernt genustänk också fick vara med. Lite neutralt blandat det också, inte som den enögda s.k. "genusvetenskapen" med sina vinklade slutsatser om skuld och offer.
Utan genus i detta fall "älskades och slogs ihjäl, med sammma varma skäl"! Eller skall det vara "själ"?

Ja gubbar - livet har ju alltid varit som en dans på rosor - nyutsprunget hisnande vackert, men straxt slitet, stinkande och stad i konstant förmultning - dock oavsett detta alltid lika sårande taggigt, med den enes död som blir den andres död.

Jocke //"älskades och slogs ihjäl, med sammma varma skäl"! Eller skall det vara "själ"?// I fråga om "skäl" så kan dom nog vara många och även kalla, men jag tror att originalet lyder - "älskade och slog ihjäl, med samma varma hand".

Det är så trevligt med folk som kan uttrycka sig både nyanserat och konkret - med exempel.Från den för mig nästan perfekta Vården så har jag i dag fått ett brevsvar på blodanalys samt ett telefonsamtal om en kommande röntgen. Så ringde jag och beställde plats på sjukbussen - det tog tre minuter. Mitt samhälle har inte gått i graven men jag kanske snart gör det - trots att samhället gjort sitt bästa för mig. Tack alla solidariska skattebetalare och vårdarbetare.