Valt inlägg:
Tack själv Jan - nej att grotta ner sej i det ständigt pågående kroppsliga förfallet är inte något jag ägnar mej åt - hela livet har jag övat mej i att mentalt förtränga dylika faktum.
just detta du så fint uttryckte det apropå våra barn och barnbarn "Det är som att se in en framtid som är deras men inte min..." - jo så är det och förutom att bara det vid en rent ytlig reflektion gör ont i själen då jag gärna för min del hade fått följa med in i det lyckans universum som ungar som inte haft det alltför jävligt ser som en inte bara en väntande möjlighet utan rent av en realitet.
Men livet har lärt oss gamla stötar en annan saga - dessvärre en som de flesta förr eller senare får stifta bekantskap med.
Frågan är om livet någonsin skulle kunna bli något annat än en livslång och evig kamp - dessutom mot alla odds då alla deltagare ofta långt innan matchen är över inser att dom aldrig ens kan komma i närheten av prispallen - det som gäller är komposten och den ofta långa och svårt stapplande marschen dit.
Så här i backspegeln är det ganska naturligt att undra vad som blivit den livets personliga mening som inte är given, men som var individ på ett eller annat sätt mejslar fram under resans gång?
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?