|
Bizon |
Hon - "grannkvinnan" följde tidens uppluckrade sedlighetskod och gjorde gemensam sak med mannens en gång försmådda hustru och lämpade med förenade krafter iväg den velige djäveln.
Med den på så vis frigjorde hustrun dela hon ljuvt och lett vilket som en del av nyhetens behag nog kan gå för sej för en tid.
Nå,,, omsider blev äventyren för damerna i den berömda halmen på så vis lite flatare - och den med all rätt av de båda försmådde mannen fick ensam glo på sitt gamla sovrums fladdrande gardiner från grannfruns nu ödsliga gemak dit han snabbt blivit undanstökad.
Nu är ju mänskan sådan att har hon en gång fått smak för äventyr så har en hunger väckts som gärna vill ha mer - glömskan är likväl ett mänsklighetens adelsmärke - och att låta tristessens förtretligheter fara dit pepparn växer är en överlevnadsstrategi som visat sej ge mer att vinna än en eventuell prestigeförlust.
Pragmatikens oskrivna lagar är anpassbara så som få - vår längtan har så många hål att fylla att den livstid som vi fått till låns aldrig skulle räcka till om vi inte även begåvats med ett uns av modig fantasi.
En afton i april då livet för de två nått normalitetens enahanda gängor, och deras suckar fått en ton av saknad mer än frigjord kättja såg mannen från sin position där i balkongens dunkla vrå två händer vinka honom till sej.
Han ville tro att det han sett var sant så med ett tjut av glädje tog med bultande hjärta språnget över alla anständighetens gränser och knackade förväntansfullt på sin gamla ytterdörr.
Den mannen förstod så småningom att det är med kvinnor som med katter.
|