Effektiva lösningar skulle ge oss tid att vara lyckliga

För mer än hundra år sedan började arbetarna organisera sig för att gemensamt försöka öka inkomsterna för var och en av medlemmarna. Med organiserad samverkan så bör konsumenterna numera på något liknande sätt försöka underlätta för var och en att successivt steg för steg minska sina utgifter! Ekonomiska föreningar som med gemensamma upphandlingar med mängdrabatter har förstås funnits länge. Men detta är ju bara kortsiktigt och engångsmässigt och förändrar, effektiviserar och påverkar ju inte strukturen, logistiken osv. vid kommande upphandlingar.

Ett enkelt exempel är att modifieringar bör kunna ändra ekonomin med de koloniodlingslotter som finns inom många stadsområden. Istället för en stuga på varje liten täppa, så bygger föreningen en gemensam klubbstuga och kravodlar tillsammans på hela området. Klubbstugan utrustas med kylrum, frysrum, stort kök, matsal osv. Förutom odling och skörd hela sommaren, så syltas, saftas, konserveras och fryses resten av skörden in på hösten. För att sedan säljas billigt till medlemmarna med rabatter beroende hur mycket var och en deltagit i arbetet. Variationerna är många på hur det hela bör organiseras. Och detta är bara ett enda exempel på kanske halverade kostnader för maten.

Socialdemokraterna hade vid 2006-års val en valslogan om att alla skall med. Men vårt penningsystem mm., med tillväxt genom kreditexpansion, inflation, klimatförändringar, utarmningar av biologisk mångfald, överuttag av naturresurser osv., gör att hushållen med låga inkomster halkar mer och mer efter.
Länk: slopedcurve.com
Länk: sv.wikipedia.org
Länk: esam.se

Det avgörande för om låg- och medelinkomsttagare har möjligheter att tillfredställa de behov som esam.se beskriver, är att de har tillräckligt med tid, ork och pengar över när behoven av mat, boende, tid/ork för resande, köer osv. med råge är tillgodosedda. Det som ovillkorligen då krävs är att skillnaden mellan inkomster och utgifter mm. är tillräckliga. Det gäller alltså att det med råge finns tillräckligt stor skillnad – arbetsinkomsterna/arbetstiden vs utgifterna inkl. res- och kötider!

Ökande inkomster för dessa grupper är därför inte alls tillräckligt! Minst lika avgörande är att utgifterna för mat, tak osv., samt restider, köer mm., successivt minskar mer och mer och mer. Citat hämtat från SOU 1990:93:

”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

För att kunna sänka kostnaderna för den basala försörjningen, så bör därför stora delar av de hittillsvarande infrastrukturella och sociotekniska systemen och dess logistik, omvandlas och anpassas så priserna och kostnaderna blir successivt allt lägre och läge i takt med aggressiva produktivitetsökningar för produktionen inom de områden som berörs. I det långa och bibehållbara perspektivet, så kan i princip alla kostnader härledas till arbetskostnader!

Investeringar i kapitalvaror och realkapital kan t.ex. i princip ses som tidigare arbetskostnader som fortlöpande och tills vidare kan återanvändas om och om och om igen. Arbetskostnaderna minskar alltså mer och mer i takt med produktivitetsökningar, därför att arbetarnas antal inom industriproduktionen successivt minskar mer och mer.

Men varför minskar då inte kostnaderna för maten och boendet hela tiden, istället för den relativt långsamma ökning som faktiskt sker?

Varför behövs det omfördelning och korporativa stimulanser i form av jordbrukssubventioner, ROT-avdrag, bostadsbidrag, lägre moms på maten, kreditexpansion, inflation mm. i Sverige? Trots detta så finns det en omfattande bostadsbrist på många platser! Detta skulle rimligtvis inte behövas om de sammanlagda arbetskostnaderna för mat, bostäder och annat vore försumbara i förhållande till medelinkomsterna. Detta visar klart och tydligt att det är alldeles på tok för många som på något direkt och indirekt sätt arbetar med att förse sig själva och andra människor med mat, bostäder och annat. Varför är det då inte fler av politikerna, ekonomerna och journalisterna som inser att detta helt eller delvis en avgörande anledning till behoven av omfördelning?

Själv är jag övertygad om att de rent tekniska möjligheterna att automatisera, rationalisera och strukturomvandla gör att det under detta århundrade, är helt möjligt minska arbetskraftsbehoven för livsmedel och bostäder, i minst samma omfattning som skedde med lantbruket under förra århundradet. Som en jämförelse påstås det idag att ca 50 000 industrijobb hittills har försvunnit under finanskrisen. På grund av att de överlevande industrierna har passat på att rationalisera så kommer dessa jobb aldrig tillbaka!

Jag läser just nu boken ”Behovet av en ny förståelse”. Där skriver man på sidan 139: ”Samtidigt bör uppmärksamheten inriktas mer mot en fördelning av inkomster och tillgångar än på föreställningen att en fortsatt ekonomisk tillväxt automatiskt leder till att fattigdomen i världen utrotas och att alla får det bättre.”

Detta är naturligtvis angeläget på kort och medellång sikt. Men då bortser man ifrån att det faktiskt finns fattigdom i länder som Sverige. Dessutom visar ju de höga välfärdsskatterna tillsammans med ökad arbetslöshet i Sverige , att det rimligen inte bibehållbart i längden, att bara försöka öka fattiga och arbetslösa hushålls inkomster med omfördelning. Ökar inkomsterna och därmed arbetskostnaderna, löneskatterna, arbetsgivaravgiften och momsen, så ökar ju samtidigt priserna på livsmedel och kostnaderna för boendet! Att enbart försöka lösa detta med ännu mer omfördelning mellan arbetsinkomsterna och arbetslösheten är ju som att springa fatt sin egen skugga – med solen i ryggen!

Mer och mer bör därför satsas på att generellt minska basutgifterna för maten och boendet och tiden och köerna för dagligresorna. Då det finns miljarder människor som behöver lägre utgifter och bättre tillgänglighet till mat och bostäder, så är det inom detta område som alla bör dela med sig av optimala kunskaper och innovationer, hur arbetskostnaderna, sidofunktionerna och mellanleden trots ökade inkomster för alla bör kunna minskas inom dessa områden. Sannolikt kan utgifterna successivt minskas mer och mer och mer med helt fria, öppna och genomsynliga datorprogram, om alla delar med sig och bryr sig om.

När det gäller tillgångar så kan det i hög grad komplementeras genom att hyra istället för att köpa och ställa i förråd den största delen av tiden.