Vindkraftverk upplevs som visuellt "buller"

Jocke och Snöripan - Rövarhistorier eller inte :- det kan vara svårt så här i efterhand att avgöra, men i stundens hetta - det avgörande ögonblicket då man står där öga mot öga med en älg eller vildsvin eller björn - fast en björn har jag ännu inte mött i naturen. Men då jag satte upp en skulpturgrupp jag gjort som heter "Björnmor vakar över sina små" som kan beskådas på Fulufjäls nationalpark - så var det björnspillning det första jag stötte på i skogen. Älgar och vildsvin har jag däremot träffat och då inte som jägare. En senvinter i Wien då jag var ute i landskapet för att rita hjortar överraskade mej åtta vildsvin på en lång rad. Storsuggan först och därefter de andra i fallande storlek. Jag höll som bäst på att teckna av ett rådjur som var det närmaste hjort jag kunde hitta då grisarna kom knallande. Dom ser lite dåligt men hade helt klart för sej att det var någon där som inte brukade vara där och det var jag. Jag trodde det var skogvaktaren och beredde mej på någon sorts utskällning, men då jag tyckte att skogisen snörvlade och frustade lite mer än vad jag tyckte att en skogvaktare borde så måste kolla hur han mådde - och där stod dom fem meter ifrån mej. Måste säga att dom såg rätt fina och mäktiga ut med sin mörka ragg mot den vita snön. Jag hade aldrig tidigare träffat några vildsvin så mötet kändes lite ovant även för mej. Att klättra i träd är jag ganska bra på så min första tanke var att söka mej upp en bit från marken. Jag tänkte inte stå i vägen för dom nassarna om jag kunde undvika. Men då jag började se mej omkring i mitt sökande efter ett lämpligt träd så upptäckte suggan exakt var jag stod. Hon grymtade till och började trampa upp startgropar medan jag konstaterade att något lämpligt träd inte existerade inom synhåll. Vad göra?

Ja kanska allt de där skulle funka vid rätt tillfälle. De flesta djur har en närgräns som så länge man är utanför den så flyr djuret om det kan dvs inte är inträngt i ett hörn eller så. En hona med ungar som det var fråga om här har en något utvecklad närgräns då försvaret av avkomman är högsta prioritet. Den här damen visste till att börja men inte vad det var för typ av fara så hon var beredd på nästan vad som helst. Jag reagerade lika instinktivt som hon kan man säga. Då det visade sej att jag inte kunde fly, inte heller sätta mej i säkerhet i något träd så fanns det bara en sak kvar - förutom då möjligen att tala förstånd med mamma gris vilket jag inte riktigt litade på vara möjligt då hennes uppsyn inte såg så förtroendeingivande ut. Alltså anföll jag - anfall är bästa försvar är förvisso ett påstående med modifikation, men i vissa fall äger det en viss riktighet. I just detta fall var det mest en handling i ren desperation och inte en verklig avsikt. Att göra något oväntat eller att förete ett beteende som uttrycker full suveränitet och att närmare fientlig kontakt innebär nederlag är ett ganska bra knep - jag har praktiserat det senare med gott resultat i alla möjliga sammanhang. Nu stod jag allts där med denna maffiga madam framför mej på fem meters håll och visste att det knappast skulle gå att springa ifrån henne i den inte direkt djupa men ändå ganska svårsprungna snön - alltså tog jag tag i min parkas i värsta blottarstil och fällde ut den som stora vingar samtidigt som jag tog ett par steg framåt mot henne och utstötte ett ljud som motsvarade en tämligen ilsken galt. Suggan med sin rad av ungar som hade börjat ställa upp sej för den underhållning som var att vänta kom helt av sej och vände på fläcken och galopperade upp över en liten kulle i skogen och försvann med sin svarttofsade svansar rakt upp i vädret sin ett litet kavalleri på reträtt men med flaggan i topp. Plötsligt blev det tyst i skogen och min första tanke var att grisarna hade skrämt mitt rådjur men till min förvåning stod det kvar och kikade efter svinen. Jag återtog mitt porträtterande men kunde inte dra ett vettigt streck i blocket för händerna skakade så infernaliskt. Hur som helst när adrenalinet hade återgått till sina depåer och jag kunde tänka lite klarare insåg jag att jag hade ett underbart motiv och resten av veckan ritade jag grisar och kunde efter ett tag röra mej tämligen fritt bland dom - jag pratade bara vänligt med dom vilket dessa härliga typer faktiskt tycktes tycka om.

Både Vängman och Åsanisse är ju gamla hederliga berättarskrönor med stor underhållningsvärde före tevekulturens tid - förmodligen även med en djupare satir i den tid dom skrevs - jag kan inte säga att jag är så väldigt bekant ned dom - eller med Munchausen heller för den delen, men jag har ju hört ett och annat - en sak är dock säker - ofta överträffar verkligheten dikten :- Och nej, jag tänkte inte på feministparlamentarikernas vara eller inte vara i min lilla grisberättelse, men kanske kan sådan små anekdoter platsa för att belysa något i vår intressanta och ibland en aning oförutsägbara värld som så att säga behöver en liten knorr. Tack själv och ha det gott!