Rapportera inlägg

Valt inlägg:

Ja kanska allt de där skulle funka vid rätt tillfälle. De flesta djur har en närgräns som så länge man är utanför den så flyr djuret om det kan dvs inte är inträngt i ett hörn eller så. En hona med ungar som det var fråga om här har en något utvecklad närgräns då försvaret av avkomman är högsta prioritet. Den här damen visste till att börja men inte vad det var för typ av fara så hon var beredd på nästan vad som helst. Jag reagerade lika instinktivt som hon kan man säga. Då det visade sej att jag inte kunde fly, inte heller sätta mej i säkerhet i något träd så fanns det bara en sak kvar - förutom då möjligen att tala förstånd med mamma gris vilket jag inte riktigt litade på vara möjligt då hennes uppsyn inte såg så förtroendeingivande ut. Alltså anföll jag - anfall är bästa försvar är förvisso ett påstående med modifikation, men i vissa fall äger det en viss riktighet. I just detta fall var det mest en handling i ren desperation och inte en verklig avsikt. Att göra något oväntat eller att förete ett beteende som uttrycker full suveränitet och att närmare fientlig kontakt innebär nederlag är ett ganska bra knep - jag har praktiserat det senare med gott resultat i alla möjliga sammanhang. Nu stod jag allts där med denna maffiga madam framför mej på fem meters håll och visste att det knappast skulle gå att springa ifrån henne i den inte direkt djupa men ändå ganska svårsprungna snön - alltså tog jag tag i min parkas i värsta blottarstil och fällde ut den som stora vingar samtidigt som jag tog ett par steg framåt mot henne och utstötte ett ljud som motsvarade en tämligen ilsken galt. Suggan med sin rad av ungar som hade börjat ställa upp sej för den underhållning som var att vänta kom helt av sej och vände på fläcken och galopperade upp över en liten kulle i skogen och försvann med sin svarttofsade svansar rakt upp i vädret sin ett litet kavalleri på reträtt men med flaggan i topp. Plötsligt blev det tyst i skogen och min första tanke var att grisarna hade skrämt mitt rådjur men till min förvåning stod det kvar och kikade efter svinen. Jag återtog mitt porträtterande men kunde inte dra ett vettigt streck i blocket för händerna skakade så infernaliskt. Hur som helst när adrenalinet hade återgått till sina depåer och jag kunde tänka lite klarare insåg jag att jag hade ett underbart motiv och resten av veckan ritade jag grisar och kunde efter ett tag röra mej tämligen fritt bland dom - jag pratade bara vänligt med dom vilket dessa härliga typer faktiskt tycktes tycka om.

Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?