Kontaktpolis i skolor skapar angivarkultur

Märkligt att inte den här intressanta och välskrivna artikeln fått någon kommentar - eller i alla fall lite bifall. Vårt samhälles styrfunktioner synes vara stadda i förvandling och har förvisso alltid varit vilket ofta varit föranledda av att tillståndet som är inte förefaller tillfredsställande. Om vi betänker att allt vi hör om ökad brottslighet redan i tidiga år och det därmed förknippade våldet både mellan ungdomar i allmänhet och riktat mot de av brottsligheten drabbade så kan man förstå att det är hög tid att försöka komma på något revolutionerande grepp som ställer saker och ting till rätta igen. Det är här ideologierna kommer in och därmed lite olika lösningar färgade av respektive ideologi. Av någon anledning har vi vant oss vid att kravet på flera poliser och utökade befogenheter åt dessa mest kommit från borgerligt håll och nu stämmer sossarna in i kören då nästa vers rimligen måste handla om fler poliser för att kunna sköta tillströmningen av små förebyggare som glada i hågen vill visa att dom är duktiga och att lita på - kanske kommer även tanken som en blixt från klar himmel att det är bättre att vara förebyggare än att bli förebyggd oavsett det grundar sej på misstankar eller ej. Den i artikeln nämnda angivarkulturen är nog redan etablerad - dels har folk uppmanats att ange bidragsfusk och även svartjobbare eller de som kan tänkas ha utnyttjat svarta tjänster av något slag vilket i valrörelsetider måste vara en konstant oro för just politiker som anar att om något i förebyggande syfte läcker ut av deras egna små skumraskaffärer så är karriären åtminstone tillfälligt störd - vilket nog kan ha haft en förebyggande inverkan på deras egen benägenhet att ta en och annan obetänksam risk - alltså är receptet så gott som klart engagera allmänheten och börja i tid - skolan ska ju vara en fostrande institution så rent logiskt är där rätta platsen. Vi hade länge en kultur att inte skvallra, eller tjalla som det också heter. Den kulturen är fortfarande ganska så djupt inpräntad i de "kriminellas" vardag även om deras tystnad vanligen är förhandlingsbar vilket troligen även gäller i övrigt. Onekligen förefaller det ganska så drastiskt att dra in polisen i minsta avvikelse från normaliteten, men hur tacklar man det egentliga problemet - alltså att försöka få så få som möjligt att kliva över kanten och ställa till det för sej och andra? Att en del av lösningen helt säkert är att vi ska bry oss om varandra är en självklarhet, liksom att föräldrar, kamrater och skolpersonal ligger närmast till hands för den rent mänskliga uppgiften står utom allt tvivel, men det förutsätter att det precis som i det fall polisen ska kunna åta sej detta på ett lämpligt vis att det fins både tid och utbildning för jobbet och framför allt att det blir en aktiv komponent i den etiska fostran som det även i övrigt brister mycket i om vi till äventyrs skulle skärskåda den lite närmare. Först borde vi fråga oss vad det är för människor som fostras fram av dagens samhälle? Om inte det verkar vara den mest önskvärda medmänniska vi kan tänka oss borde vi söka svaret på frågan om hur en sådan skulle vara. Kan vi komma överens kring den frågan och att det vore en värld vi vill leva i är nästa steg att tillsammans hjälpas åt att nå det målet...

Bodström har framfört den här tanken tidigare och då liksom nu så sågas den fullständigt av polisen som sammanfattar i två ord; totalt orealistiskt.