Kontaktpolis i skolor skapar angivarkultur

Det här är ännu ett förslag som på ytan kan synas tilltalande och vars syfte beskrivs som varandes grundat på en ofantlig kärlek till och omsorg om våra barn.

Alla förslag och åtgärder som presenteras på ett sådant sätt, inslagna i de mest fantastiskt vackra paket, blir på sitt sätt svåra att argumentera mot eftersom motståndaren alltid kan nyttja det i sammanhanget intellektuellt ohederliga debattknepet att om man är mot förslaget så är man även mot dess syfte, vilket inte alls behöver vara sant. Jag är inte för terrorism bara för att jag är emot USA:s sätt att hantera frågan.

Förslaget från S den här gången innebär att alla elever i Sverige ska få en egen kontaktperson hos polisen. Bodström säger:

"När någonting har gått snett, när varningssignalerna kommer om att killen eller tjejen plötsligt byter umgänge eller slutar gå i skolan, då ska man kunna kontakta den här kontaktpolisen. Det ska vara lika självklart som att man vet vem som är rektor, skolpsykolog eller kurator."

Jaha, en liten fråga bara, varför då inte kontakta rektor, skolpsykolog eller kurator? Varför tillkalla polis? Bodström går på i ullstrumporna:

"man ska vara medveten om att varenda kille och tjej under uppväxten kommer i kontakt med alkohol och narkotika. Det går aldrig att säga vilka som är i riskzonen och då är det bättre att arbeta brett förebyggande."

Aha, så systemet med kontaktpoliser är till för att vara förebyggande. Det måste väl innebära att man egentligen ska ringa innan det händer nåt? Eller så snart man misstänker att något kan hända? Eller om man hört någon berätta om något som hänt, eller i alla fall kanske hänt eller eventuellt kommer att inträffa senare. Tydligen så är det enligt Bodström bäst att pränta in i ryggmärgen hos ungdomar att de alltid och i alla lägen skall kontakta polisen.

Ni som väntar på att någon ska nämna föräldrar i dessa sammanhang, ni väntar förgäves. Föräldraenheterna är i detta scenario utbytta mot andra vård- och kontrollenheter.

Sedan säger Bodström något som jag inte förstår riktigt;

"Det är inte att misstänka alla, tvärtom. Att arbeta förebyggande är att inte misstänka någon för brott. Det är just det som är det förebyggande."

Visserligen så har han så här långt bara givit möjligen brottsliga händelser som involverar alkohol och narkotika som exempel på situationer då man absolut ska slå en signal men det behöver ju inte innebära att man misstänker... eller? Jag är förvirrad....

Låt oss anta att lille Kalle skippat skolan för att det är vackert väder och gäddorna plaskar i viken nedanför samhället där han bor. Istället för att syssla med verb och algebra beslutar sig Kalle för att ta en vecka ledigt och ägna sig åt den fina naturupplevelse som fiske utgör.

Hans frånvaro noteras naturligtvis och nu är frågan vem som ska kontaktas? Enligt Bodström polisen. För egen del måste jag säga att det känns underligt att ringa polis utan att ha en brottsmisstanke. Jag får väl lära mig av Bodström att just det faktum att jag inte misstänker kriminalitet utgör det förebyggande momentet i förslaget och ju mindre misstankar vi har desto oftare borde vi alltså ringa till polisen just för att förebygga. Glasklart!

Jag vet inte hur det är med er men jag hade en period, ja eller en lång tid då jag prioriterade allt utom skolan. Likt Kalle så ägnade jag mycket tid i årskurs 9 åt att just fiska och då det samma år även hände mycket annat intressant i livet så kom jag upp i 400 frånvarotimmar ungefär. Hade någon i det läget ringt polisen så hade jag betraktat utryckande konstapel med förvåning för att därefter inse att allt jag hade trott om vuxenvärlden var helt sant; Vuxna är galna och framför allt så är dom inte att lita på. Dessutom så hade jag känt mig djupt kränkt över att man bussat polisen på mig och vart såna känslor kan ta vägen med en tonåring vet ingen av oss i förväg.

Det föreslagna systemet inbjuder även till ett utvecklande av ett angivarsystem av en sort som vi inte sett sedan Stasi-tiden i det gamla DDR. Oavsett om du vet eller inte vet något, rapportera dina iakttagelser till polisen i förebyggande syfte. Invandrarfamiljens tonårige son till exempel har hörts uttrycka åsikter som kan tolkas som proislamistiska. Ring! Han har också börjat vara borta mer från sina vanliga kompisar och rör sig nu i andra kretsar. Ring!

Inte för att ni misstänker utan bara för att ni förebygger. Efter Säpoförhöret så kommer det ju ändå att klarläggas att det enda den unge mannen var intresserad av var den nyinflyttade och fantastiskt vackra flicka han mött av en slump och som bor på andra sidan stan. Det känns fint att polisen kan träda in tidigt och utreda misstankar, som inte är några misstankar, utan mer som vi säger på nysvenska, "förebyggande".

Frågan är väl om vi inte också borde ha någon form av belöningssystem så att månadens "förebyggare" kan få någon liten erkänsla för sitt förebyggande arbete? Det kanske kommer i ett tillägg så småningom.

Jaha, sammanfattningsvis så är det mycket nu. Särskilt mycket tycks det också bli för den polis som trots tillskott i alla penningpåsar och i personalpoolen, inte tycks ha tillräckliga resurser redan idag. Nu ska dom dessutom enligt S vara kontaktpoliser åt ett antal barn och ungdomar och enligt Alliansen så kan dom ju inleda en nära och förtroendefull kontakt genom att låta ungdomarna kissa lite i en burk nere på stationen. Sånt skapar starka band.

Jag undrar varifrån den här tron kommer, på att just polisen är bäst lämpade att hantera dessa frågor? Ser politiker för mycket på "Cops"? The boys in blue, nationens hjältar och allt det där?

Jag vet inte men konstigt är det och konstigare tycks det kunna bli, eftersom intrycket man får tidigt i valrörelsen är att just brott och straff är frågor som kommer att ta en stor plats i debatten. Det i sin tur brukar betyda att så kallade "krafttag" utlovas och så startar tävlingen om vem som kan ta de kraftigaste tagen. Det tänkandet kan sammanfattas med orden "fort och fel".

Av Michael Gajditza 16 apr 2010 11:41