| Inlägg #1: Postat: 2010-03-22 09:56:00 | |
|
Per W |
I varje situation SKALL man se till barnens bästa. Om det ibland betyder att de måste skiljas från föräldern/föraldrarna så är det OK med mig.
|
| Inlägg #2: Postat: 2010-03-22 11:02:00 | |
|
Bizon |
Det är förståeligt att den här diskussionen förekommer ganska ofta i det öppna samtalet såväl som i den offentliga debatten och då i minst två variationer. Den ena - att myndigheter antingen inte gripit in då det så uppenbart behövts eller den andra - att dom gjort det på ett felaktigt sätt mot både föräldrar och barns önskan. Svårt att verkligen veta vad som är professionellt i den här typen av ärenden - jag har hört drabbade på allvar mena att sociala myndigheters uppgift inte alls är att hjälpa de mest behövande i samhället, men däremot statuera och vidmakthålla ett lämpligt antal exempel på hur illa det kan gå om man inte sköter sej. Strategin är att vissa måste offras för att öka bredvilligheten hos andra sämst ställda att vara så fogliga dom bara förmår för att inte råka än värre ut i myndigheternas klor. Frågan är vad som skulle hända om dom verkligen rätade på ryggen och gjorde anspråk på vad dom i enlighet med diverse konventioner har rätt till? Helt klart finns det föräldrar som verkligen inte kan ta vara på sina barn och alldeles självklart måste deras barn snarast få en bättre chans i livet genom mer lämpade människors försorg, men det förekommer alltför många fall där det sociala stödet till drabbade familjer aldrig närmar sej ens den minsta möjlighet till förändring mot det drägliga, men däremot ett vidmakthållande av en alltmer djupgående stigmatisering och än värre misär genom att något verkligt och adekvat stöd aldrig kommer till stånd - det är barn som växer upp under sådana förhållanden som riskerar ett brutalt omhändertagande då de senfärdiga myndigheterna vaknat till oöverlagd panik med vittgående trauman och galloperande familjetragik som följd och en trolig nedförsbacke för barnen då skadan redan skett. Ett av skälen till att det ser ut som det gör på flertalet socialkontor i dag är att de som utbildats till socionomer aldrig ens kommit i närheten av det liv som de människor som söker hjälp dagligen konfronteras med. De högutbildade kommer vanligen från högutbildade familjer med ordnad ekonomi sedan generationer tillbaka - den människosyn som grasserar i den övre medelklassen varifrån socionomer ofta rekryteras är inte alltid heller så lämplig för ett sådant arbete även om den är välformulerad - under en polerad och skolad yta döljer sej många fördomar. Ett annat fenomen är den yrkesskada som just socionomer ådrar sej genom de insikter man får i branschen - att deras arbete inte räcker till, lika lite som de anslagna medel som dom är satta att fördela vilka i praktiken endast innebär en variant på konstgjord andning som med tiden leder till att de hjälpsökande successivt blir andra myndigheters ärenden typ kriminalvården och kyrkogårdsförvaltningen. Det säger sej själv att det är tärande att arbeta under sådana omständigheter. Jag ställer mej helt bakom det artikeln pekar på - många skulle i praktiken må så oerhört mycket bättre i längden om det stöd samhället ska ge drabbade och marginaliserade människor verkligen syftar till att hjälpa dessa människor mot ett värdigt liv - inte bara att just nätt och jämt hålla dom på plats i misären - klart är att folk som tvingas leva så har mycket små chanser att lyckas med någonting - allra minst att ge sina barn en dräglig uppväxt... Och som vanligt i samhällsekonomin kommer adekvata satsningar i tid att ge utdelning i minskade kostnader på sikt och ett trevligare samhälle att vara en del av...
|
| Inlägg #3: Postat: 2010-03-22 19:21:00 | |
|
Pia K |
# 1
Ibland finns det skäl att omhänderta ett barn, men inte alltid. En hjälpinstans kan nästan alltid åtgärda på ett mildare sätt än vad som nu förekommer. Myndigheterna kan åtminstone vara ärliga och i vissa fall tala om varför, en förälder nedvärderas och behandlas som mindre vetande. Sådant förekommer och gör vissa människors liv till ett helvete. Jag har sett exempel. ALLA vet, att det finns undantag, där en förälder missbrukat sin makt gentemot barnet. Det är en sak. Men andra exempel talar om andra saker. |
| Inlägg #4: Postat: 2010-03-23 00:12:00 | |
|
besviken på orättvis behandling |
Hej
Jag håller med dig helt eftersom det har blivit mer personliga bedömnig och det blir alltid oed mot ord och det är bara barnen som drabbas låt familjen uppfostra sina barn och problemet är de har o komptenta personal det är bara de gamlingar som har inte haft barn alltså de vet ingenting om uppfostran låt de unga och kunniga komma i |
| Inlägg #5: Postat: 2010-03-23 01:38:00 | |
|
Tage Sundin |
Med mitt perspektiv, som grundar sig på socialt arbete sedan 1970, är inte problemet att barn ibland måste skiljas från sina föräldrar. Det finns istället två andra problem: A Alla socialförvaltningar är 100-igt fokuserade ofta av budgetskäl på att barn som gott som alltid har det bäst hos de egna föräldrarna. Enorm möda och energi läggs därför ned på olika former av förebyggande och öppenvårdsinsatser trots att det egentligen från början ibland står fullkomligt klart att föräldrarna på grund av egna personliga eller sociala problem totalt saknar förutsättningar att ta hand om sitt barn. Följden blir att barnet ofta hinner utveckla omfattande egna beteendestörningar innan det oundvikliga omhändertagandet till slut sker flera eller många år för sent. Därmed inte sagt att det inte begås misstag. Vilken verksamhet överhuvudtaget kan svära sig fri från sådana? Men det finns betryggande rättssäkerhetsgarantier inbyggda i det svenska systemet, och det krävs domstolsbeslut Förvaltningsrätten för varje enskilt omhändertagande. Både föräldrarna och barnet om det fyllt 15 är då företrädda av advokat. Alla med egen erfarenhet vet att Förvaltningsrätten f d Länsrätten inte är lättflörtad, och att det krävs mycket starka skäl för en omhändertagandedom. Och därefter kan besvär anföras i Kammarrätten och ytterst Regeringsrätten.
B Det stora problemet är att barnen, åtminstone i det förflutna, alltför ofta tas från en dålig miljö och placeras i en annan dålig eller till och med sämre miljö. Vittnesmålen om dessa missförhållanden är besvärande många. Det grundläggande problemet därvidlag är att alltför få familjer vill öppna sitt hem för andras barn. Det har skapat, och skapar, möjligheter för skrupellösa personer att utnyttja situationen eftersom socialförvaltningarna mycket ofta mot bättre vetande godkänt familjer eftersom det saknats alternativ. Där ligger det egentliga problemet. |
| Inlägg #6: Postat: 2010-03-23 09:31:00 | |
|
Bizon |
Ja Tage #5 - Det du nämner under punkt B är tyvärr ett av de problem som i efterhand kommer i dagen för allmänheten men då har skadan för länge sedan skett. Att det kan vara svårt att få "bra" familjer att öppna sina hem kanske just beror på det du tar upp - insatsen då den verkligen behövs kommer alldeles för sent. Ungen är redan så gravt skadad att det blir så oerhört svårt och kostsamt för en "normal" familjerelation att klara av och av hänsyn till egna barn vill man inte utsätta dessa för så tung och destruktiv problematik. Att man då bara har den typ av fosterhem att välja på som driver omhändertagandet av ekonomiska skäl blir då det enda alternativet - av ekonomiska skäl tar dessa hem in flera barn - ofta saknas även erforderlig utbildning. Frågan är om du genom din erfarenhet i frågan kan se någon lösning på den praxis som trots allt uppvisat alltför många misstag?
|
| Inlägg #7: Postat: 2010-03-23 11:35:00 | |
|
Pia K |
#5
Så du menar Tage, att man ska inte lita på sitt eget omdöme när de gäller de familjer man sett? Vet man om dessa fosterhems pengabehov, då vore det ju bättre att låta barnen vara hemma hos sina egna föräldrar? Och om barnen är skadade, så har de väl ärvt förälderns problem? Frågan är vad som är normalt och inte? Föräldrar är föräldrar. Jag har bara svårt att tro, att någon mår bra av att bli bortlämnad. Men det är väl ett hot då, eftersom föräldrarna inte uppför sig som alla vi andra? |
| Inlägg #8: Postat: 2010-03-23 12:45:00 | |
|
Tage Sundin |
6 Inom de allra flesta socialförvaltningar finns det en särskild Familjevårdsenhet som har två huvuduppgifter: Rekrytering av nya familjehem fosterhem samt tillsyn och uppföljning av redan placerade barn. Det finns över 200 socialförvaltningar i Sverige och kvalitén på arbetet varierar nog en del. Men jag skulle tro att de allra flesta är medvetna om problemen, och gör vad de kan - genom exempelvis djupintervjuer - under rekryteringsprocessen för att sålla bort de uppenbart olämpliga familjerna och att matcha rätt barn till rätt familj. De allra flesta familjehem består också, enligt min erfarenhet, av fantastiska familjer som ibland åstadkommer rena underverk. Många socialförvaltningar erbjuder numera familjehemmen utbildning. Det är sällan svårt att finna ett bra familjehem för - säg - guldlockiga tjejer i 5-årsåldern. Kön av bra familjer som vill ta emot en aggressiv, svårt utagerande sextonårig missbrukare är dock väsentligen kortare. I praktiken blir man där hänvisad till familjer som av ekonomiska skäl tar emot ungdomen, eller till institutioner. Rent allmänt fungerar tillsynen och uppföljningen av de placerade barnen mycket bättre nu än tidigare. Tillsynen av socialtjänstens arbete flyttas snart från länsstyrelserna till Socialstyrelsen, och även den förändringen lär medverka till en allmänt högre standard.
|
| Inlägg #9: Postat: 2010-03-23 13:04:00 | |
|
Tage Sundin |
7 Det finns förstås alltid undantag, men som regel placeras inte barn för att "föräldrarna inte uppför sig som alla vi andra". Mindre barn placeras när föräldrarna utgör ett ofta akut hot missbruk, psykisk ohälsa, våld i hemmet mot deras liv och hälsa. Äldre barn placeras när deras beteende blir så destruktivt våld, kriminalitet, missbruk att de utgör en akut fara för sig själva. Det räcker inte med en omdömeslös socialsekreterare för at åstadkomma en placering. Han eller hon måste då åstadkomma detta: 1 Övertyga den egna arbetsgruppen att en placering är nödvändig. 2 Övertyga enhetschefen som nästan alltid brottas med budgetproblem att en placering är nödvändig. 3 Övertyga socialnämnden att en placering är nödvändig varför en ansökan till Förvaltningsrätten måste göras. 4 Övertyga Förvaltningsrätten och eventuellt både Kammarrätten och Regeringsrätten att lagens indikationer för tvångsomhändertagane är uppfyllda. Jag kan på heder och samvete intyga att det i de domstolarna inte räcker med att föräldrarna är udda i största allmänhet.
|
| Inlägg #10: Postat: 2010-03-23 13:46:00 | |
|
Pia K |
Då har mina idéer från början till slut varit felaktiga.
|
| Inlägg #11: Postat: 2010-03-23 14:35:00 | |
|
Bizon |
Ja Tage det du redovisar förefaller ju alldeles utomförträffligt betryggande - ändå är det en del barn och familjer som faller mellan både stolar och bord. Tänker på en av de tvångsomhändertagna tjejerna som för en tid sedan tog sitt liv - så som det fallet redovisats i media gjorde inte instanserna rätt på en enda punkt - och den tillsyn som du pekar på hade varit fullständigt omöjlig att kritisera för den var obefintlig TROTS ANMÄLNINGAR OCH INDIKATIONER PÅ ATT DET VAR MYCKET SOM INTE STOD RÄTT TILL - troligen skulle den flickan leva i dag om hon fått återvända till sin familj. Hur kan så genuina misstag göras i det system du beskriver? Har även egna exempel på ytterst bristfälliga omhändertaganden som drabbat ungar jag fortfarande känner.
|
| Inlägg #12: Postat: 2010-03-23 20:21:00 | |
|
Tage Sundin |
11 Jag vet inte mer än vad som rapporterades i media angående det fall du nämner. Du får gärna rätta mig om jag har fel, men som jag minns saken har det inte hävdats att omhändertagandet i sig var felaktigt eller lagstridigt. Det skandalösa låg istället i vården som sådan, och vad som i praktikenb erbjöds den här stackars tjejen. Som du kanske minns har jag redan skrivit att det är där problemet ligger - att den av samhället erbjudna vården ibland är undermålig - och att det bl a krävs en bättre och framförallt mer frekvent kontrollverksamhet. Men det är på väg. får man hoppas. Rent allmänt kan för övrigt socialtjänstemän åtalas om de grovt brister i sina förpliktelser. Senast har det gällt två personer i södra Sverige. De var ansvariga för en vuxen missbrukare där man borde ha gått in med tvångsvård. Men man gjorde inte det av budgetskäl, kan man väl förmoda, och personen hann avlida innan någon vård kom till stånd. Sådana fall finns det gott om.
|
| Inlägg #13: Postat: 2010-03-23 21:58:00 | |
|
liolinv |
Jätteintressant och viktig artikel!
Innehållet är f.ö. på samma tema, som en artikel jag nyligen skrev här. Bra, om fler människor, inte minst makthavare, vaknar upp och slutar upp med att omyndigförklara fullt duliga föräldrar. ! Vem har gett socialsekreterare mandat att "leka gud", med människors liv och hälsa som insats? Det är så sant så sant att en enskild inte förmår tävla ekonomiskt med makthavare och att barnen inte kan se det diaboliska spel, som socialkontoren för, eftersom de är materialistiska i vissa åldrar. Det är fullt möjligt att helt enkelt "köpa" barns kärlek i vissa åldrar. Myndigheter och "förslagna" föräldrara drar sig inte från att göra det, vilket är rent motbjudande. Jag vill dock påpeka att myndigheterna INTE ser till barnens bästa, utan främst till SITT EGET intresse och till sitt intresse att behålla sina jobb och sin makt. Detta sker genom sträng sekretess undrar vem som hittade på Sekretesslagen eg. och varför, som förhindrar allmänheten från att få insyn i alla fel som begås. Ett omhändertagande kan ske officiellt, genom t.ex. LVU men även inofficiellt, genom undermåliga vårdnadsutredningar, som "bara" tar ifrån barnet den ena föräldern. Varför ställs det inte lika höga krav på vårdnadsutredningar, som på LVU-mål?...eller det kanske snarare är så att det ställs lika LÅGA krav i båda fallen. Hm... |
| Inlägg #14: Postat: 2010-03-23 21:59:00 | |
|
liolinv |
rättelse:
dugliga med reservation för fler fel |
| Inlägg #15: Postat: 2010-03-24 01:35:00 | |
|
Tage Sundin |
13 1 Riksdagen stiftar lag i Sverige. Sekretesslagen är tillkommen bland annat för att förhindra att omdömeslösa socialsekreterare babblar till höger och vänster om enskildas personliga förhållanden. 2 Socialsekreterarna har inget mandat alls att leka "gud". Det är socialnämnden valda politiker som beslutar att ex vis göra ansökan hos Förvaltningsrätten om vård enligt LVU. Däremot kan socialsekreterare genom delegation ha beslutsrätt angående att inleda en utredning eller att avsluta den utan åtgärd. 3 Vid en förhandling i Förvaltningsrätten får både vårdnadshavarna och barnet själv om det fyllt 15 stöd och hjälp av advokat. Och det kostar inte ett öre. 4 Det är meningslöst att blanda ihop äpplen och päron genom att i en LVU-diskussion även dra in vårdnadstvister mellan föräldrar. Sådana tvister, som förvisso kan bli både giftiga och infekterade, styrs av en helt annan lagstiftning Föräldrabalken. Socialnämnden är ingen part i sådana ärenden, och blir inblandad bara i den mån tingsrätten begär en vårdnadsutredning för att få underlag för en bedömning om vem av föräldrarna som är mest lämplig. Det är ingen hemlighet att åtskilliga män känner sig kränkta av en förmodad presumtion om att modern alltid eller nästan alltid är den mest lämpliga. Men, som sagt, den problematiken har inget alls att göra med tvångsvård för barn och ungdomar.
|
| Inlägg #16: Postat: 2010-03-24 08:51:00 | |
|
Bizon |
Tage #15 Nej det är ingen hemlighet att inte bara män känner sej förfördelade och kränkta på grund av sitt kön under myndigheters hantering - kan det ha att göra med någon problematik som har med själva myndighetsutövningen att göra som ofta gör utövarna alltför maktfullkomliga och i den positionen alltför lätt kör över delar av persongalleriet i tillex. en vårdnadsprocess? Både av tidsskäl och på grund av fördomar.
|
| Inlägg #17: Postat: 2010-03-24 11:18:00 | |
|
Pia K |
Den som erkänner sina"misstag" och försöker gå myndigheterna till mötes, kan ev. ha en chans att ställa situationen till rätta, men de människor som inte förmår "hålla med" de myndighetspersoner, som alltid har sina regler och normer att gå efter, kommer alltid att finnas. Vad ska man göra med dem? Ska de skada hela familjen, innan någon lyssnar? Ett "människofall" ska inte var lätt att lösa för professionella yrkesmän med höga löner. Det ska vara svårt, men dubbelt glädjefullt, när det lyckas, anser jag.
Själv skulle jag samarbeta med myndighetena om jag hade fåt problem med mina barn och det tror jag är det rätta sättet. Man kan alltid lösa saker och ting om man försöker, men alla har inte den åsikten och det är just det socialtjänsten borde förstå. Tycker jag. När man arbetar med människor, måste man se vilka luckor man ska fylla, iakta och se framsteg, vilket kan ta tid.Det är just det som är tjusningen med att hjälpa andra människor till ett lättare liv. |
| Inlägg #18: Postat: 2010-03-25 00:47:00 | |
|
anonym |
hej
Jag tror att du har skrivit mycket bra artikel eftersom det är ett problem som samhället lider av de brister som m´vissa myndigheter gör och hur mycket pengar går till tingsrätts kostnader och advokat kostnader som är skattbetalarnas pengar ;är det inte bättre att använda de pengarna för arbetslösa ungdommer |
| Inlägg #19: Postat: 2010-03-25 01:23:00 | |
|
Tage Sundin |
18 Man kan organisera ett samhälle på många olika sätt och med många olika ambitionsnivåer. I vårt land har vi hittills bestämt genom våra folkvalda politiker att vi ska skydda exempelvis barn från övergrepp. Det kostar stora pengar, och det är alldeles riktigt att de pengarna skulle kunna användas till något annat möjligen ännu viktigare. En otrevlig bieffekt skulle dock bli ett antal ihjälslagna barn varje år eftersom det inte längre skulle finnas någon eller något som skyddar dem. För min del vore inte det en acceptabel utveckling.
|
| Inlägg #20: Postat: 2010-03-25 03:34:00 | |
|
Pia K |
Omhändertagande handlar väl inte bara om övergrepp? I så fall kan man förlora tron på mänskligheten. Ett hoppfullare samhälle, där man kan se problemlösningar i stil med vad man kan erfara i filmer, främst amerikanske dramer faktisktUSA är inte bara värdelöst. Om man tappar tron på mänskilgheten,vad finns det då kvar? Individuella lösningar skulle vara önskvärt. Själv har jag velat göra en insats för människor några gånger, men ensam är inte stark. Det borde emellertid expertlag vara.
Självklart är inte insatser för barn illa menade, men jag tror stundtals inkompetenta.Jag såg ett barn som ville stanna hos sin pappa. Han skrek och grät flera gånger, till dess han inte orkade längre. Till slut vände han sig mot pappan. Då blev myndigheterna nöjda. |
Sourze [loggan] © Nättidningen Sourze, ett registrerat massmedium hos Radio- och
TV-verket. Sourze är också ett registrerat varumärke.
Databasens namn är Sourze. Ansvarig utgivare är Carl Olof Schlyter.