Valt inlägg:
Det är förståeligt att den här diskussionen förekommer ganska ofta i det öppna samtalet såväl som i den offentliga debatten och då i minst två variationer. Den ena - att myndigheter antingen inte gripit in då det så uppenbart behövts eller den andra - att dom gjort det på ett felaktigt sätt mot både föräldrar och barns önskan. Svårt att verkligen veta vad som är professionellt i den här typen av ärenden - jag har hört drabbade på allvar mena att sociala myndigheters uppgift inte alls är att hjälpa de mest behövande i samhället, men däremot statuera och vidmakthålla ett lämpligt antal exempel på hur illa det kan gå om man inte sköter sej. Strategin är att vissa måste offras för att öka bredvilligheten hos andra sämst ställda att vara så fogliga dom bara förmår för att inte råka än värre ut i myndigheternas klor. Frågan är vad som skulle hända om dom verkligen rätade på ryggen och gjorde anspråk på vad dom i enlighet med diverse konventioner har rätt till? Helt klart finns det föräldrar som verkligen inte kan ta vara på sina barn och alldeles självklart måste deras barn snarast få en bättre chans i livet genom mer lämpade människors försorg, men det förekommer alltför många fall där det sociala stödet till drabbade familjer aldrig närmar sej ens den minsta möjlighet till förändring mot det drägliga, men däremot ett vidmakthållande av en alltmer djupgående stigmatisering och än värre misär genom att något verkligt och adekvat stöd aldrig kommer till stånd - det är barn som växer upp under sådana förhållanden som riskerar ett brutalt omhändertagande då de senfärdiga myndigheterna vaknat till oöverlagd panik med vittgående trauman och galloperande familjetragik som följd och en trolig nedförsbacke för barnen då skadan redan skett. Ett av skälen till att det ser ut som det gör på flertalet socialkontor i dag är att de som utbildats till socionomer aldrig ens kommit i närheten av det liv som de människor som söker hjälp dagligen konfronteras med. De högutbildade kommer vanligen från högutbildade familjer med ordnad ekonomi sedan generationer tillbaka - den människosyn som grasserar i den övre medelklassen varifrån socionomer ofta rekryteras är inte alltid heller så lämplig för ett sådant arbete även om den är välformulerad - under en polerad och skolad yta döljer sej många fördomar. Ett annat fenomen är den yrkesskada som just socionomer ådrar sej genom de insikter man får i branschen - att deras arbete inte räcker till, lika lite som de anslagna medel som dom är satta att fördela vilka i praktiken endast innebär en variant på konstgjord andning som med tiden leder till att de hjälpsökande successivt blir andra myndigheters ärenden typ kriminalvården och kyrkogårdsförvaltningen. Det säger sej själv att det är tärande att arbeta under sådana omständigheter. Jag ställer mej helt bakom det artikeln pekar på - många skulle i praktiken må så oerhört mycket bättre i längden om det stöd samhället ska ge drabbade och marginaliserade människor verkligen syftar till att hjälpa dessa människor mot ett värdigt liv - inte bara att just nätt och jämt hålla dom på plats i misären - klart är att folk som tvingas leva så har mycket små chanser att lyckas med någonting - allra minst att ge sina barn en dräglig uppväxt... Och som vanligt i samhällsekonomin kommer adekvata satsningar i tid att ge utdelning i minskade kostnader på sikt och ett trevligare samhälle att vara en del av...
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?