Svenska fängelser fulla av bokstavsbarn

Jag talade men en grupp förskollärare redan för 30 år sedan då jag hade små barn. De sa utan omsvep att de utan vidare visste vilka sexåringar som det skulle gå bra för och tvärt om. De som redan då hade inlärningssvårigheter och visade aggressioner över detta var på väg till fängelserna. Det fanns även sexåringar som redan "gett upp" berättade lärarna. De hade inget självförtroende då de skulle börja lågstadiet...// Jag arbetade ju i många år som soci sekr. Där träffade jag hundratals vuxna med dessa problem - de kunde inte fylla i den enklaste blankett - som jag tillverkat för dem. Dessa vuxna kunde alltså inte läsa en instruktion på en arbetsplats och sedan följa den. De befanns sig för det mesta på samhällets botten...

Ja, det finns ingen tid att försitta, psykiatrins, framför allt ungdomspsykiatrins, tidigare ovilja att ställa diagnos är omvittnad och ett problem, men efter att tidigare ha blivit åthutade av socialstyrelsen, borde det hindret vara passerat. Nästa hinder är medicineringen i de fall där den behövs, den hjälper i de flesta fall, men är oftast högst individuell och det kan ta tid att hitta rätt sort/dos vilket under tiden kan manifestera sig i sömnproblem, viktförändringar och depressioner. M a o inget lättlöst problem och ibland när man har hittat rätt, så fungerar medicineringen bara en kort tid, innan det är dags att byta igen. Lite intressant läsning för den som vill fördjupa sina kunskaper om ADHD: Länk: socialstyrelsen.se

Länk: sourze.se

Det finns idag inte enda liten avvikelse i en människas beteende som man inte satt en diagnos på i form av en bokstavskombination.

#7/ Per W, jag har en brorsdotter som är skolsköterska - när jag uttryckte mej ungefär som du, svarade hon att dom som äntligen får en diagnos upplever en oerhörd lättnad. Diagnosen är så frigörande att den ibland räcker som behandling.

#1 Janne, det du beskriver är socialt, samhälleligt klassproblem. Inget som kan "botas" genom att diagnostisera enskilda barn.

Per W #10 På den websidan du hänvisar till står "Idéhistorikern Karin Johannisson har studerat sjukdomarna i välfärdens spår. Observera ordet "sjukdomar". ADHD/Aspergergers syndrom/DAMP m fl, är inga psykiska sjukdomar, de är neuropsykiatriska funktionshinder. Att bli diagnostiserad med exempelvis ADHD innebär ofta att pusselbitar faller på plats, att många frågor blir besvarade och att dörrar öppnas jag pratar här om möjlighet till hjälp t ex stödundervisning o d och innebär så gott som alltid en ökad förståelse från både den som har ADHD och från omgivningen som istället för att säga "titta han/hon har svårt att sitta still / kontrollera sin ilska / kontrollera sina impulser / är ouppmärksam / är "ouppfostrad" / är omogen / skolkar från skolan / stjäl från sin omgivning / hänfaller lätt till droger o s v, får en förklaring till varför någon uppför sig som den gör och behandling kan sättas in.