Du håller någons hjärta i din hand

Fint och viktigt!

Gråtit har jag gjort många gånger - både på grund av att jag inte alltid haft den kärlek jag önskade ha för en annars fin liten flicka, eller älskats av en eftertraktad skönhet. - Att älska är mer subtilt och mångbottnat än vad begreppet "försök" antyder. Jo visst försöker vi, men då det gäller kärlek är det nog så enligt min erfarenhet att "antingen älskar vi eller så gör vi det inte" - och då talar jag om den djupa kärleken, den som är och står för vad den är - och det mot alla odds om så skulle vara. Den glada och allmänt leklystna kärleken är en annan sak, den är kanske mer som en del av det tumlande livsflödet som flyter i ungdomligt blod och färgar folkhavet rosa - den är det lätt att leva med så länge lek- och kärleks- kamraterna står en bi. Den andra kärleken - den djupa, den som får varenda fiber vi består av att sjunga och det utan att den besvaras eller trots att vi vet att den inte är möjlig annat än som det bitterljuva förtvivlans skriande rop rakt ut i en evighet som för alltid sluter varje bön, varje ensamheta hulkande sorg i sin grymma tystnad - den är svårare att bära. Jag vet människor som gör det och gjort det från deras besatta kärleks första och enda mötes omöjligt flammande sekund till sin död i ensamhet - kanske har det i dödsögonblicket varit en tröst att veta att ha älskat även om det aldrig blev mer än i en blick över omöjlighetens avgrund. ---------------- I livet då? - Det levande vardagliga,,, ja sällan tror vi oss tvingas leva oälskade om vi inte råkat riktigt illa ut - vanligen inser ju även den med den taskigaste av självkänslor att en rimlig kärlek inte är helt omöjlig om denne bara rättar mun efter de till buds stående,,, för så grym är kärleken i praktiken så det gäller att vara lite pragmatisk, och som tröst kan ju vara bra att veta att oftast skapar den dristige bara lidande åt sej själv om den inte inser sin plats och rättar in sej i ledet - Zingoalla,,, säger det namnet någon nått? Berättelsen om kärleken mellan borgarsonen och zigenarflickan - en kärlek som inte sågs med blida ögon, men utnyttjades för andra syften av de älskandes respektive sociala hemvist. Liknande situationer spelas upp än i dag i mångkulturens kärleks och lojalitetskollisioner. En annan roman med samma tema - "Driver dagg faller regn" eller en annan läsvärd berättelse skriven av Rune-Pär Olofson "Ett mycket litet krig", den sistnämnda med kärleken som helande kraft mot bitter familjefejd. Själv har jag levt efter devisen "Älska då någon finns att älska" vilken alltså förutsätter den egna kärlekens förmåga - annars blir det inte mycket till kärlek...