|
Rolf Nilsson |
Jag har så gott som hela mitt liv varit hemlös, då mer eller mindre blev fråntagen mina biologiska föräldrar redan vid sju års ålder placerades på "barnhem". Där samhället som jag förstått skulle "behandla" ellere snarare fostra mig för den jag var, men utifrån vad mina föräldrar inte tycktes klara av. Där började min resa genom hela och alla olika sorters institutioner vi byggt upp för de olika åldrar jag växte in i. Den resan tog mig med några korta avbrott över 40 år innan jag blev anvisad ett tryggt hem. Där bor jag fortfarande kvar, trots att jag av många ansetts som ett "hopplöst" fall. Jag tror inte på hopplösa fall, då jag i mångt och mycket tror att den hopplöshet vad människor bär inom sig i dessa system.
|