Den permeabla kokongen

BIRGITTA. Jag har träffat på kokongbarn i många sammanhang i livet.Barn som vägrat komma ut från sin egen ganska trygga värld. Barn som inte vågar leka med andra 5-10 åringar för att det verkat farligt eller jobbigt.Men de flesta av dem har sedan tagit sig ut - men lite försenat i tonåren. De har mått bra - de har tydligen behövt kokongen för att utvecklas. Men så har vi ju dem som vägrar att bli tonåringar och sedan vuxna.Det kan vara väldigt svårt att se orsakerna - för de kan vara många och olika.Men det kan inte vara lätt att leva i par om parterna har mycket olika utvecklingsstadie. / Som socialarbetare så såg jag många gånger hur mina besökare uppträdde olika. Han kanske lutade sig bakåt och tittade sig omkring, Medan hon lutade sig fram över skrivbordet och tog ögonkontakt direkt. Samt lade fram papperen på bordet medan han titta på höstlöven utanför...

Jag vet precis vad du talar om.När jag var riktigt liten trodde jag att de barn som hade föräldrar o kanske syskon automatiskt hade det bra.Den villfarelsen togs ifrån mig ganska tidigt.Min erfarenhet är att först när man struntar i att försöka bli bekräftad av andra kan man känna sig mera fri även om omgivningen inte gillar dig.I så fall är det deras problem.Har man barn är det svårare.Den Käre brukar alltid säga att -" Barn är samhällets gisslan". De kan mobbas o de kan tas ifrån någon som inte lever som resten av flocken.

Att vara tonåring och leta efter sin identitet är en svår period i livet. Kanske är det svårare idag än förr, kanske inte.....ramarna förändras med åldern. När jag ser min tonåring som i mångt är väldigt klok men ibland flippar så avundas jag INTE honom.....det var en ansträngande tid.