Dödskallen - högsta mode i en tid utan framtidstro

..vissa förtroenden ska man nog gömma och begrunda i sitt hjärta...

Hej alla 3! Jag ser ju ålderskrämpor på nära håll då jag börjar komma upp i den ålder då man förlorar nära vänner i olika sjukdommar.
Att under helgen se 2 nyss så vitala män sitta här med var sin rullator gör ont i hjärtat på mig men det är samtidigt en del av livet.
Man föds hjälplös o får man leva tills man åldras så innebär det olika saker.

Visst begränsas just min rörlighet av min svåra artros. Jag älskade att plocka svamp: brukade göra dagslånga turer i skogen med hundarna.Trodde då att mister jag denna förmåga blir jag galen!men inte alls. I dag simmar jag i stället
Man KAN göra så mycket med begränsad rölighet: varför inte bara tänka tillbaka på sina naturupplevelser med glädje?? Det var ju då: i det livet!Nu är det annolunda men inte nödvändigtvis värre.Det är som med resorna. Jag kan ju glömma att klättra på vulkanberg

Hans lukt bara får mig att sväva. När han ligger på sjukhus kelar vi så att barnbarnen blir generade. Barnen är ju luttrade!
Visst kunde jag varit utan att en rad "katastrofer "kom på en gång.
Men det är livet.

Samtidigt så är premissen för allt liv, död. Oundvikligt. Varför är vi då så rädda för döden? borde vi inte välkomna den som en ett stort tack eller fest för att vi faktiskt fick finnas en stund på jorden och leva ett liv här?

Mats: Jag försökte tala om för dig att min tid o ork just nu är begränsad. Jag menade inte att du skulle lägga ut min sjukjornal på Sourze: det saknar totalt allmänintresse!
De sjukdommar jag o mina nära lider av är s.k folksjukdommar:
30 000 svenskar har stroke o canser är oxå utbrett. För att inte tala om artros. Man opererar in nya höft o knäleder på löpande band .Hade jag lidit av en intressant ovanlig åkomma hade jag förmodligen skrivit om den själv??

...för att sedan gå därifrån utan att vända sig om... finns även i grekisk mytologi.

Det är tillräckligt att ha sin döda dotters aska hemma som jag har för att bli betraktad som lite morbid.
Det ligger ingne tanke bakom utom det ata vi llyttade till Sverige när hon dött o jag tänkte väl begrava henne här men åren gick o till slut hade det blivit pinsamt.

Tycker inte alls det är morbidt att ha askan hemma, lika lite som Tibetanerna som styckar sina avlidna och kastar delarna till gamarna. Snacka om kretslopp! Dessutom finns det många nordamerikanska indianer som bär med sig sina förfäders ben genom hela livet.

Sunny: för inte så länge sedan bar jag min far till den plats som skulle bli den sista vilan. En ritual i sig som sade mer än den tillgjorda prästens falska gudstjänst som mest kändest som tillgjord teater. Vi tog verkligen adjö ifrån varandra under den promenaden. Vila i frid gammle far...älskad alltid.