Nidbilderna av Muhammed respektlösa

Har sagt så här ”Jag är skeptisk till idén om att världen skulle bestå av ett antal oförenliga kulturer. Allt beror på om man väljer att fokusera på skillnader eller likheter. Och skillnadstänkandet känns väldigt uttjatat. Min farmor och mormor är t ex otroligt lika varandra. Okuvliga, troende, förtjusta i sötsaker. Och helt överens om att deras äldsta barnbarn inte är tillräckligt religiöst. Fast den ena vill att han ska bli en bättre muslim, den andra en bättre kristen.” Kul och tänkvärt.

Var finns solidariteten med henne? Varför ökar alltid solidariteten med avståndet? Pim Fortuyn var ett geni, för han insåg att om humanister som du och jag överlät invandringsfrågan till Le Pen-högern, så skulle vi kunna förlora det liberala, humanistiska samhället.

Priset är förstås risken att bli kallad "rasist". Och det tycks vara ett så effektivt skrämselord, att våra riksdagspartier ännu inte vågar representera en majoritet av väljarna i den frågan. Jag låter mig dock inte skrämmas för jag läser tidens tecken. Och de är sannerligen inte uppmuntrande. Låt vara att jag har en naturlig fallenhet för apokalyptiska stämningarna, men den här gången har jag rätt.

Vad hände med yttrandefriheten? Rädslan för att åtalas och dömas enligt någon Kafka-logik och sen sitta med en massa vältränade snubbar i halsband och linnen som frågar vad man sitter för. Vad säger man då? Hallå!

Okej, jag är varken jude eller fransmän, men vi har samma problem i princip här som där. Så jag är inte mer osmaklig eller vidrig än den där franske juden, om jag skulle lämna sofflocket och proteströsta på SD. Varför inte? Röra om lite, få dem helt upprörda i TV på valnatten, oja sig och säga "detta är mycket allvarligt", "det här är ett nederlag för demokratin", och alla andra floskler, som de verkligen är bra på - om inget annat.

Jag kan lite grovt försöka förklara vad jag menar med mångkultur eftersom det kanske kan klargöra varför jag inte tror på den: Med mångkultur menar jag ett tillstånd där människor lever tillsammans på en plats och ingen kulturs värderingar dominerar det offentliga livet. Detta är, menar jag, en både orealistisk och farlig utopi. En sådan plats är rotlös och instabil. .

Jag ställer alltså mångkultur mot ledande kultur. Jag ställer inte mångkultur mot nonokultur, vilket faktiskt också vore en möjlighet, men det är inget som jag "tror på" eftersom jag helt enkelt uppskattar viss variation i ett samhälle. Uppskattar alltså, inte ropar desperat efter.

Du tror att du gillar mångkultur, men du gillar och förespråkar, vad det verkar i alla fall, en ledande kultur som till viss del kompletteras av andra kulturer som så att säga "yttrar sig" till viss del: med sin mat, sin musik, vissa sedvanor och traditioner kanske.

Jag har nämnt tre exempel där en blandning av kulturer är berikande för ett land. Jag har också i allmänna ordalag resonerat om att det är spännande med den brytning av tankar och idéer som sker i ett samhälle som inte har stängda gränser, ett samhälle jag vill leva i. Jag har också berört det negativa, farorna med blandningen om inte mottagandet av främlingar fungerar. Jag kommer inte längre just nu, men frågan kommer säkert upp snart igen.

Hos Friskytten finns ett drag av common sense. Han har inget av det högspända som vi finner hos
Ernst Jüngers radikal-konservativa lärljungar, utan ett slags "little Englander". Härden, hembygden, det lokala, låt världen sköta sig själv. Precis som i "Det susar i säven".