Om att dela sin man med en annan

Frigg: För mig o de mina är tvåsamheten oxå riktigt usel. Jag har velat leva ett ärligt liv o det gör få i en tät parrelation är min erfarenhet.Men undantag finns: jag har en dotter som lever momogamt medett underbart resultat o då är det ju bara att lyckönska.
Mig passar det inte.

En annan sak du skriver är: "Att man tillbringar en natt i sängen med någon är det väl ingen vettig människa som vill bygga ett äktenskap på" Nej, kanske inte efter en natt, men om det är riktigt bra kanske man blir kär och det i sin tur kan ju faktiskt leda till äktenskap - så jag håller inte riktigt med dig här.

Skilsmässor är mer av en normalitet idag och ingen världskatastrof. Visst är det bra att kämpa på för att hålla ihop ett förhållande om det finns grundvalar att stå på, men det finns ju gränser...

Janne, 55... På vilket sätt är det bättre än alternativen? Vi är tre, alltså ungefär hälften av de deltagande i diskussionen, som hävdar att det INTE är det bättre alternativet för oss? Det är den normativa lösningen, ja, men den bättre? För att vara tjatig - skilsmässor, otrohet, seriemonogami konstanta partnerbyten alltså motsäger dig något enormt.

"Att bli polygam för att man inte vill ha delad vårdnad och för att det är den "enklaste" lösningen är en i mina ögon konstig lösning." I ett samhälle där det framhålls som att barnen alltid är viktigast är det konstigt att det INTE är en vanlig lösning, egentligen...

Små barn kanske ser det som sitt enda kall att ens föräldrar ska "vara tillsamman" no matter what, men när barnen blir lite äldre kan det faktiskt ha motsatt syfte att föräldrar "håller ihop" för barnens skull. I varje fall när de ser den ena parten stå tillbaka för att den andre ska få ha ett "fritt förhållande" Dvs de ser sin ena förälder lida i tysthet. Det om något kan också skada barn självbild.

...och därför blir ju denna diskussion lite konstig då jag enbart pratar med tre personer som är helt nöjda med sina polygamiska förhållanden. Det är väl inget att diskutera - det verkar ju funka jättebra för er. Alla inblandade är nöjda, införstådda o överens med sina partners om detta. Ingen svartsjuka, ingen sårad. Jag säger bara Hurra till er.

Det är ingen som påstår att polygamitet fungerar för alla. Däremot är det fel att döma ut det utifrån vad som är normativt. För min del ser jag det som det ideala för barnens trygghet. Det finns nästan alltid en vuxen som tar sig tid i ett förhållande med flera inblandade. Ärligheten blir oftast större och kommunikationen tydligare då man slipper hymla om känslor och tankar om andra. Självklart fungerar det sällan idealiskt, men det gäller dom flesta relationerna.

72,73,74 Jag vill så gärna instämma i dessa Annas rader.Ni som talar för tresamhet etc har funnit att det är för er bäst. Men jag säger också att för många jag mött så har det bara ökat problemen. / I lite äldre äktenskap har jag sett att ena partnern tar sig nya friheter, för att den anser att gumman/gubben slöat till sexuellt. "Jag duger inte längre" är en hemsk upplevelse.

> 75, Janne B, jag är gift en kommunpolitiker som vigde mig och min man och tror inte på tvåsamhet. Äktenskapet ingicks av strikt juridiska orsaker med hänsyn till att vi har barn. Men så lovade vi inte varandra trohet heller. Det görs sällan i borgerliga giftermål.