|
Inlägg #1: Postat: 2005-12-05 18:01:00
|
|
Anna Veeder |
Nej Sunny, för dem som mist någon anhörig blir livet aldrig detsamma igen. Inte för dem som förlorade nära och kära imorse heller. Men jag undrar om inte omgivningens uppgivenhet bidrar till att de känner sig ännu mer utsatta. Att inte ens någon riktigt bryr sig, utom de som är direkt berörda.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2005-12-05 18:10:00
|
|
Sunny |
Jag tror att det sker en avtrubbning när man lever i ett land där detta hände igen o igen? När terorrn drabbar Madrid o London blir det större egangemang i alla fall i de inledande skedet? Men även med engagemang som runt tsunamin o Estonia som väl varit våra svenska värsta händelser i morden tid o kanske branden på diksoteket i Göteborgavtar intresset när vardagen kommer.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2005-12-05 18:14:00
|
|
Sunny |
Folk runt omkring börjar liksom tänka att nu går vi vidare. De tror att den som t ex mist ett barn kan komma över detta på något mystisk vis: Inte sörjer du väl henne fortfarande?
De inser inte att sorgen o saknaden alltid kommer att finanas där o att man aldrig blir den man var före. Även om man lära sig att leva ett bra liv med saknaden.Lyckligt oxå. Med tiden.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2005-12-05 18:17:00
|
|
Anna Veeder |
Tsunamin är just ett sånt exempel. När självmordsbombningarna började fick de också massor av tidningssidor, extrasändningar i TV och radio osv. Nu fortsätter allt rätt snabbt som vanligt, alla katastrofarbetare är så rutinerade att det går som på räls. Efter några timmar ser du knappt att det hänt något.
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2005-12-05 18:21:00
|
|
Anna Veeder |
Men man blir rätt knäpp av det. När jag åkte till Spanien våren 2002 tog det tre dagar innan jag slutade snegla bakom mig när jag gick på gatan och att kolla om det stod en vakt utanför restaurangen innan jag gick inn. Mina palestinska vänner är rätt paranoida angående israeliska säkerhetsagenter, de ser en i varje blomlåda. En slags yrkesskada, kanske det kan kallas.
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2005-12-06 22:45:00
|
|
Sunny |
Jag förstår dig. Och dom. Man blir sådan om man lever under ständig fara. En helt annan upplevelse hade jag som ändå tangerar dettakrig har jag aldrig behövt leva under med paranoiia: de åren jag var gatubarn 13-16 såg jag en baranavårdstant eller en amitiös socialarbetare i varje buske trots att jag visste att rimligen kunde ingen leta efter mig eftersom ingen saknade mig. Jag vande mig vid att ständigt se mig över axlen.Nya barnhem hägrade inte.
|
| |