Valt inlägg:
Jag förstår dig. Och dom. Man blir sådan om man lever under ständig fara. En helt annan upplevelse hade jag som ändå tangerar dettakrig har jag aldrig behövt leva under med paranoiia: de åren jag var gatubarn 13-16 såg jag en baranavårdstant eller en amitiös socialarbetare i varje buske trots att jag visste att rimligen kunde ingen leta efter mig eftersom ingen saknade mig. Jag vande mig vid att ständigt se mig över axlen.Nya barnhem hägrade inte.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?