Om pedofilpropaganda

I stort så tycker jag din artikel är mycket bra. Om det du skriver om Sakata Eio är sant och jag har ingen anledning att misstro dig så är det fruktansvärt. Så beter man sig helt enkelt inte. Förhoppningsvis så är det en och samma person som har trakasserat dig. Men jag tycker det är synd om du drar skuld över alla pedofiler för vad en har gjort.

Jag tycker också att du ställer orimliga krav på samhället. Du skulle inte kunna säga till en arbetskamrat: "Jag fantiserar om att våldta din fru, men det är ingen fara, jag har allt under kontroll". Han skulle ändå inte se dig som en reko kille. Det är samma sak med pedofili, du kommer aldrig få den acceptans du eftersträvar.

Tråkigt att du inte kan acceptera mig. Jag kan bara tala för mig själv. Och jag vill inte ha acceptans för eventuella "konstiga" fantasier. De är mina privata. Men nu är det så att jag har mått dåligt av att känna mig avskydd. Och det är nog lite därför som jag valt att gå ut öppet så här. Antipedofilpropaganda kan faktiskt göra stor skada. Speciellt om man inte lyssnar på de som anklagas, utan bara dundrar på med anklagelser och förakt.

Som sagt var, jag är ledsen. Jag tycker verkligen att du borde berätta för din terapeut om din pedofili, för att om möjligt göra något åt den. Det kan finnas problematik bakom din läggning som du ännu är omedveten om - du är inte så gammal har jag för mig.

Men du måste väl ha så pass mycket insikt att du förstår varför människor avskyr pedofili? Det du fantiserar om är övergrepp som utförda i verkligheten skulle förstöra liv.

Du skriver att du vill kunna vara stolt över den du är. Men det kan du inte, och det är där det brister för mig. Jag har, tack vare mina problem, en hel del karaktärsdrag som inte är smickrande i samhällets ögon. Men jag kräver inte att någon ska acceptera mina fel, jag försöker jobba bort dem istället. Där ligger också skillnaden. Jag är stolt över mina goda sidor, inte de dåliga. Du vill respekteras för alltihop.

Jag förstår att folk tänker så. Men jag tänker inte så. Många spelar t.ex. TV-spel där de skjuter och dödar varandra. Det ses som roligt och är inte alls att jämställa med att döda på riktigt. Du kanske ser det som en dålig ursäkt. Men så länge man inte bevittnar riktiga övergrepp så är det ingen fara, även om många ogillar det.

Jag har ännu inte slutat gå i terapi. Min terapeut har inte pressat mig att göra en större utredning. Men hon gav mig möjligheten till det om jag ville få större insikt om min personlighet och min pedofili.

Har man själv blivit våldtagen, utnyttjad i unga år, är det nog väldigt svårt för oss att tycka synd om en stackare som har sådana läggningar. Det är ju något man får jobba på, jag försöker att se människor som människor.. men...

Och jag är LEDSEN, men jag kan INTE tycka synd om min pappa som förnedrat mig sexuellt som barn. Jag skiter i att han super, att han är störd, att han kanske hade en taskig barndom.