Är vi sjuka?

Frågan är om inte vårt kulturarv med skuld & skamproblematiken är det största hindret för att övht någon med begynnande alkoholmissbruk ska söka hjälp? Ty ska man, implicit, få uppleva hur jävla dålig karaktär man har så är väl den möjligheten till frivilligt sökande inte vidare "populärt"? En annan faktor är ju även att det går bra att ha ont i foten men inte i själen, som bekant...

Samhällsklimatet är helt enkelt fruktansvärt, klart folk väljer missbruk när t.o.m. spädbarn behöver magsårsmedeciner. Sen skall man matas med dogmer om hur djävla fel man verkligen är och sen kyssa fötter för att få hjälp, hjärntvättas och gå med ett påklistrat leende att visa upp världen medan man är så socialt handikappad utan den personlighet man tidigare haft.

Sen kommer SSRI med sin överdrivna kemikalieglädje och impotens, mardrömmar och nätter avbutna i frossa och svettkaskader. Sen kommer helgen och man dränker sig i droger. Sen kommer fingrarna, sen...

Jag tycker inte om nån av de möjliga "valen", visa upp nåt bättre! Ge folk en chans att förstå er lycka, varför tycker inte jag om det? Är det här vad ni har att erbjuda mig?

Får de senare i livet värk av helt andra skäl än alkohol, t ex svåra axelskador, så får de inte utskrivet smärtstillande då den är ju nykter alkoholist och kan bli beroende av medicinen...
Min bror tog livet av sig p g a de svåra smärtorna, de som han inte fick någon hjälp för, och som uppstod p g a hårt fysiskt och monotont arbete. Till slut såg han ingen annan utväg än åter spriten... M a o en gång registrerad alkoholist blir därför alltid behandlad som sådan...

Har alltid varit ärlig med psykiatrin, vill att de skall kunna hjälpa mig och vara införstådda i mitt tillstånd. Det finns ett flertal dokumenterat verksamma medeciner mot mina besvär panikångest , men inte en chans att de skriver ut det åt mig - narkotikaklassade. Istället lämnar de åt mig att finna omvägar runt problemet som de inte kan hjälpa mig med. Då är självmedecinering missbruk en lösning.

Som jag nämde någonstans är jag övertygad om att många dolda ångesttillstånd och depressioner-döljer sig bakom missbruk. Har sett det ofta i arbete och det framgår mycket tydligt när man snackar med f d alkoholister/andra missbrukare. Och inte fan blir de bättre av även alkoholens till "slut" nedbrytande effekter...

De i sin tur ÄR styrda av staten - Socialstyrelsen - som håller restriktivt på både det ena och andra och helst vill se endast VISSA orsaker till alkoholism, därefter behandlingsformerna. Snacketerapi står ju först på dagordningen.
Hörde nu av en psykiatiker att man i Trelleborg hamnen kan köpa Sobril billigare än på Apoteket... Ett tips bara...

Terapeutens uppgift Kolla sitt armbandsur minst en gång per minut och ge patienter rådet att gå till arbetsförmedlingen, men inte utan att först boka ny tid veckan efter.
Sobril Möjlighet utan att bli nämnvärt "påverkad" för såna med grav ångest eller panikattacker att slippa symptomen och kunna föra ett normalt liv för mig skulle det innebära ett initialt bruk på kanske två ggr i veckan för att sedan upphöra helt med medecinering .

Inom den kategorin av läkemedel finns dock Flunitrazepam Rohypnol och andra derivat som har en klart utmärkande narkotisk effekt.
Nu har jag å andra sidan aldrig varit särskillt förtjust i den här typen av läkemedel, men tyvärr har jag panikångest som enbart vill låta sig kuvas av antingen alkohol eller benzodiazepiner d.v.s. lugnande ämnen . I vissa situationer som jag nu är tvungen att helt undvika är jag helt enkelt tvungen att medecinera mig för att inte drabbas av detta.

Den här typ av ångest biter inget pratande sig på, inte förrän kropp och själ möjligtvis har fått ro. Men man kan lära sig med tiden att h a n t e r a ångestattacker, dock kan det ta många år. Och framför allt lära sig andningsteknik när ångesten börjar komma. Sen blir man ju även äldre och förhoppningsvis kommer man att ta sig själv på "mindre" allvar.