Abort för min futtighets skull

Det finns ngt som heter adoption också faktiskt. Jag har idag mkt bra kontakt med min biologiska mamma, henne har jag "gjort upp" med, dvs jag har alltid fattat att det inte var lätt att vara ensamstående mamma på 50-talet. Huvudsaken är ju att man får LEVA. Alla har vi våra problem, idag finns det tyvärr många som tror att barn ska man ha när allt är 100 men livet blir aldrig 100 .

Jag vet en del om adoption: vi syskon råkde ut för det en del av oss men det gick inget vidare bra. Fanatiska abortmotståndre brukar ofta komma ovälkomna till livet o önskar inte andra ett bättre öde. Gattis till att din mama släpper in dig i sin bostad: det skulle vara otänkbart för min/vår: hon ber tilll gud varje dag att vi barn ska dö.

Emma: "Jag" tänker helt egoistiskt:Att försöka göra sig oumbärlig för en förälder som stött bort barnet är en överlevnadsstrategi hos många många oönskade: både jag o mina syskon har varit inne på de vägarna men nej: som man bäddar får man ligga. Du är klokare o medmänskligare som tar ett beslut att avstå ett icke planerat o kanske oönskat barn.

Man behöver inte vara en fanatisk abortmotståndare för att man tycker att en vuxen kvinna med fast relation i ett av världens rikaste länder bör kunna låta sitt barn leva. Jag är med mina skattepengar med och betalar alla dessa aborter så jag har rätt att tycka.

Dessutom, i Sverige har man all möjlighet att skaffa sig prev-medel, en kvinna bestämmer själv över sin kropp, kan hålla reda på sin ägglossning osv osv. Att det görs nästan 35000 aboter i Sverige per år beror inte på "spruckna kondomer" för kondomerna spricker inte mer här än i andra likvärdiga länder. Det beror på att det blivit helt OK att göra abort, ett liv är inte mkt värt.

Vet också ett fall där pappan tjatat på mamman i början av grav att hon skulle göra abort men hon vägrade. När barnet väl föddes var det pappan som genast tog till sig barnet och älskade det medan mamman som ju hade vägrat abort hade stora svårigheter att ta till sig barnet och behövde flera kuratorssamtal. Som sagt, man vet aldrig. Det är inte så enkelt minsann.

Du verkar inte känna till att adopterade barn begår självmord 4 gånger oftare än andra? Gå in på adoptionscentrum. där finns debatter för oss adoptivbarn o där får du veta varför så många av dem är emot adoption. Mina barn är planerade. Det är varje barns rättighet. Det kan hända så mycket ändå under resans gång.

Såg ett program om en vuxen adopterad man, han hade levt 6 år på en bordell någonstans i Korea, inte underligt att han mådde dåligt. Hade väl egentligen inte med själva adoptionen att göra. Hur som helst tror jag att om Emma F fött stt barn hade det gått alldeles jättebra, det gär det nästan alltid. Jag har aldrig hört någon säga oj varför gjorde jag inte abort. Mitt första barn var inte planerat, han var/är precis lika älskad som sin planerade syster.

Jag tror helt enkelt att du pa natt galet sätt sitter och tar at dig av min abort bara för att du själv var "oplanerad". Da säger jag: sluta ta at dig sa mycket

Tvärt om: barnen har ofta många svåra seperationer o annat i bagaget: att födas oönskad ger en mycket dålig start i livet. Ingenting jag önskar någon enda människa. Enligt adoptionscentrum så kan siffran 4 ggr till o med vara i underkant eftersom många adoptivföräldrar rdrar sig för att rapportera självmord o försök som misslyckats. Adoption måste vara sista utvägen . Att undvika oönskade barn måste prioriteras.