|
Inlägg #1: Postat: 2003-02-24 18:02:00
|
|
Anna Hahne |
Lyxproblem är fortfarande problem. Här i väst mår vi dåligt för att vi har för mycket mat och folk drabbas av anorexia och späker sig till döds. I U-länder plågas folk av svält, och krig. Det är lika synd om båda. Allting är som bekant relativt.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2003-02-26 09:17:00
|
|
Greger |
Jag tycker du har fel. Om vi nu ska mäta hur synd det är om folk så är det givetvis mer synd om dom svältande, dom har inget val. Det har vi.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2003-02-26 18:08:00
|
|
Anna Hahne |
Åh, vad jag spyr på människor. Jag spyr på den totala avsaknade av empati och medkänsla, och viljan att peka ut skuldbelägga och skuffa ut varandra, anklaga varandra, pissa på varandra, istället för att hjälpa, stötta och ta hand om varandra. Visst, skuldbelägg mig för mina problem, om du tror att det löser mina problem, om du tror att jag mår bättre då.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2003-02-26 18:09:00
|
|
Anna Hahne |
Jag hoppas du drabbas av depression någon gång, ramlar ner på botten av hålet och ligger där och kravlar i andras piss någon gång, så kan du komma tillbaka och säga att det visserligen är synd om svältande barn, men att det fan kanske är lite synd om dig också ändå?
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2003-02-26 18:09:00
|
|
Anna Hahne |
Och sist men inte minst: Ett lite visdomsord på vägen: Ångest och smärta uppstår inte ur tomma intet. Det finns en anledning till att västvärldsmänniskor lider av depression. Vi kanske inte lever ett så smart och bra liv ändå? Vi kanske gör oss själva en otjänst genom att döva och dölja smärtan och knapra Prozac?
Ångest och smärta är egentligen bra. Och vet du varför? Det är säkra tecken på att det är någonting som är fruktansvärt fel.
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2003-02-27 23:24:00
|
|
Hugo Olsson |
Jovisst, smärta och ångest är bra, så länge det finns en vettig anledning till att man är nere, och man kommer upp ur skiten nån gång. Gärna med en lite annan syn på saker och ting. Men om veckorna blir månader och år och man isolerar sig, slutar fungera helt och bara inte kan ta sig upp själv, då är det ingen poäng längre: det är då det är läge för Prozac. Konstgjord andning räddar ju livet på folk ibland.
|
| |
|
Inlägg #7: Postat: 2003-03-04 00:06:00
|
|
Iza jabobsson |
Anna
visst är det hemskt att befinna sig där nere. blev deprimerad vid 42 års ålder. Det värsta är den stora tystnaden från arbetskamrater och chef, som om man inte finns till längre. Inte ett telefonsamtal, inte ett brev. Var våra relationer på jobbet inte värda någonting?
|
| |
|
Inlägg #8: Postat: 2003-03-04 21:56:00
|
|
Anna Hahne |
Ja.. När man sitter där ensam och känner sig bortglömd så är inte tanken främmande; har de glömt mig? Var vår relation inte värd någonting? Var den bara en illusion? Delade vi egentligen ingenting? Cynism, bitterhet och hat kan infinna sig.
Olyckliga människor ställer till problem, de är obehagliga, dem vill man inte kännas vid. Det är modigt att våga ge sitt stöd till någon som behöver det, och alla är inte så modiga. Det är lättare att ingorera och låtsas som man inte ser.
|
| |
|
Inlägg #9: Postat: 2003-03-04 22:02:00
|
|
Anna Hahne |
Hugo - det hemska med Prozac är inte bara att det lurar dig att tro att problemet är borta bara för att symptomet försvunnit. Tabletterna gör också folk psykiskt beroende. Det de riktigt sjuka behöver är egentligen inte Prozac, utan en riktigt bra hjärndoktor som kan spåra problemens ursprung och bearbeta dem därifrån. Men det är lättare att skriva under det där gula pappret och ta in nästa patient av de många väntande från väntrummet.
|
| |
|
Inlägg #10: Postat: 2003-03-05 16:51:00
|
|
Greger |
Jag fick inte intrycket av att vi diskuterade sjuklig depression, det vet jag inget om. Din artikel ger intryck av den dypen vi alla drabbas av när vi möter motgångar i livet. Att tycka synd om sig själv är dock en återvändsgränd.
|
| |
|
Inlägg #11: Postat: 2003-03-05 22:01:00
|
|
Hugo Olsson |
Nä, håller inte med. När man väl har hamnat i en sjuklig depression så är det symtomen som är huvudproblemet: den bästa lösningen är Prozac OCH terapi. Men terapi har välfärdssverige sällan råd med och då är Prozac bättre än inget.
|
| |
|
Inlägg #12: Postat: 2003-03-05 22:02:00
|
|
Hugo Olsson |
Min egen erfarenhet av Prozac eller en svensk motsvarighet, Cipramil, var att de svartaste bråddjupen kapades bort, när jag isolerade mig och stötte bort alla i min omgivning. Så jag kunde börja skaffa lite kontakter, vänner och planera långsiktigt. Vilket var en del av lösningen på de grundläggande problemen. När jag sedan slutade efter ett par år, märkte jag ingenting överhuvudtaget.
|
| |
|
Inlägg #13: Postat: 2003-03-05 22:03:00
|
|
Hugo Olsson |
Det är alltså min erfarenhet: andra kan naturligtvis reagera annorlunda. Och självklart ska man inte skriva ut Prozac till varenda kotte som är ledsen. Att man krisar efter en separation, ett dödsfall eller något annat jobbigt är fullständigt naturligt: om man fortfarande krisar fem år senare så är det inte bra längre.
|
| |
|
Inlägg #14: Postat: 2003-03-05 22:11:00
|
|
Hugo Olsson |
Det är förresten Anna jag inte håller med. Greger har nog rätt i att diskussionen från början gällde "vanlig" nedstämdhet.
|
| |