Kärnfamiljen - glöm det!

Född och uppvuxen i Stockholm tycker jag inte att detta är konstigt. Är kärnfamiljen vanligare i glesbygden? Det behöver inte alls vara otryggt för ett barn att ha det så här heller. Ibland kan ett större nätverk borga för fler vettiga vuxna i barnets närhet.

Kanske inte går att ge barnen en kärnfamilj. Frågan kanske är varför alla förhållanden verkar spricka så lätt? Är vi fasta i vår egoism var och en av oss. Är vår egen självkänsla det som styr oss och driver in oss på skilsmässovägen? Hur kan man hitta en gyllene medelväg i våra moderna förhållanden så att barnen kanske får en liten större chans att inte bli alltför förvirrade under sin uppväxt. Lite funderingar bara ,-

Stereotyp-relationer: värdelöst! I vår mångfaldiga värld, kan ingen säga att exakt den eller den relationen är - bäst. Det måste bli individernas val: om de skall finna VERKLIG TRYGGHET. Det säger mig många års relationssamtal, som präst.

Uppriktigt sagt hängde jag inte riktigt med i svängarna på slutet. Men en sak har jag märkt bland vänner och bekanta, antingen är dom som jag gifta för första gången eller är dom skilda ett flertal ggr då räknar jag även avslutade sambo-skap: Det där med att man skiljer sig tycks vara ett mönster man upprepar.Så verkar det ju vara i din bekantskapskrets.

En fråga, vad tror du att ordet karnfamilj betyder. Är det dina uppenbarelser, eller är det dom andra 92 av sveriges befolkning som kanske har något med detta att göra? Självklart tycker du att det endast är dina livsupplevelser som betyder något. Skit i resten av dom vilsekommna.

Heres a little link to a fun text touching the issue youre mentioning here: The nurturing power of dysfunctional families. To be taken with a grain of salt, though. Its only a blessing for those who really have the willpower to unlearn. And I believe theyre in the minority.