Fler bilder

Berlinerluft

Det finns något som drar i Berlin, något som gör att så många av oss vill återvända dit, gång på gång. Sångerskan och skådespelaren Marlene Dietrich sjöng på 1950-talet: ”Ich hab’ noch einen Koffer in Berlin, desswegen muss ich wieder hin” – ”Jag har fortfarande en resväska i Berlin, därför måste jag dit igen” och så är det kanske för många av oss, vi har något ouppklarat i Berlin, något som vi måste återvända för att ta hand om, något vi inte är riktigt färdiga med. Det kanske är Berlins – ur ett svenskt perspektiv – gränslösa nöjesliv, grundlagt under Weimarrepublikens 1920-tal. Efter andra världskriget kom nattlivet tämligen snabbt igång igen och i Västberlin fanns inga begränsningar i öppettider för nöjesetablissemang, det gick att hitta barer och danslokaler öppna dygnet runt. Eller också är det Berlins rika kulturella utbud som lockar; två stora operahus, mängder av teaterscener, små såväl som stora och ett oändligt antal fina museer, varav flera hör till de bästa i världen.

Berlin är en storstad som det kräver många besök i för att helt greppa. Ytan är enorm och att förflytta sig mellan de olika stadsdelarna är som att resa mellan olika världar. Under en knapp vecka gjorde jag mitt bästa för att hinna uppleva så mycket av denna spännande stad. Då det i ordets rätta bemärkelse är en storstad vi talar om och avstånden långa, kan det vara en god idé att redan vid ankomsten köpa en biljett för obegränsade resor med kollektivtrafiken, denna gäller sedan så länge du valt, även från flygplatsen, beroende på vilken zon du väljer. De allmänna kommunikationerna är väl utbyggda och turerna täta. Du kan köpa dessa biljetter i automatkiosker eller på Visit Berlins turistinformationskontor. Om man besöker Berlin under jultiden får man inte missa stadens många julmarknader som finns utspridda över hela staden.

Planerar man att besöka flera museer lönar det sig att skaffa ett Museum Pass. Detta pass ger besökaren fri entré under 72 timmar till de viktigaste muserna i Berlin. I flera fall krävs dock att man bokar en entrétid för att förvissa sig om att man kommer in på ett populärt museum. Ett sådant är Neues Museum med sina arkeologiska skatter – bland annat den berömda Nefertiti-bysten, Berlins svar på Mona Lisa. Vill man söka sig ett stycke utanför Berlin är en tur till Potsdam att rekommendera. Potsdam i sig är en vacker, gammal garnisonsstad men den stora sevärdheten här är Sanssouci, en slottsanläggning tillkommen under Fredrik den Stores tid på 1700-talet. Den vidsträckta parken med sina paviljonger, det imponerande Neues Palais och det förföriska rokokopalatset Schloss Sanssouci är ett måste om tiden räcker till. Ett besök i Potsdam och på Sanssouci är att betrakta som en heldagstur. Med god planering går det emellertid att klämma in ytterligare ett sevärt museum – den tyske konstnären Max Liebermanns villa i Wannsee. Max Liebermann är en av de största, tyska målarna, verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och denna betagande villa uppfördes ursprungligen 1909 som hans sommarbostad. Den vackra trädgården med utsikt över sjön är ofta avbildad i Liebermanns målningar, varav flera finns att beskåda i villan. Om man nu inte skulle ha möjlighet att besöka Villa Liebermann kan man ändå se exempel på hans målningar härifrån på Alte Nationalgalerie. Villa Liebermann är inte storslaget på det sätt Sanssouci är det, men storslaget på sitt eget sätt, just genom sin litenhet och sin skönhet. En härlig oas att landa i innan färden går vidare tillbaka till Berlins pulserande centrala delar.

Om Villa Liebermann andas idyll och trivsel, ligger inte så långt därifrån en annan villa, där stämningen är en annan och där det snarare går kalla kårar efter ryggen. Det rör sig om den villa där den så kallade Wannsee-konferensen hölls i januari 1942, den konferens där Europas judiska befolknings öde beseglades. Villan är numera ett museum – Haus der Wannsee Konferenz – och ett minnesmärke med en utställning som beskriver historien bakom Förintelsen. Berlin är en stad där Nazi-tiden fortfarande gör sig påmind på olika sätt, exempelvis genom ett det nyss nämnda. Ett annat, mycket sevärt museum, som inte lämnar någon oberörd, är Gedänkstätte Deutscher Wiederstand, beläget vid Tiergarten i det som under andra världskriget var Wehrmachts högkvarter. Det var här som en grupp officerare 1944 planerade ett mord på Adolf Hitler. Mordförsöket misslyckades och fyra av konspiratörerna, bland dem en av de ledande i sammansvärjningen, Claus Schenk von Stauffenberg, sköts nere på gårdsplanen. Här visas idag en gripande utställning om det tyska motståndet mot naziregimen.

Nu är Berlin inte bara rikt på museer, klubbar och barer, Berlin har under senare år seglat upp och blivit en matdestination av rang. Här finns exempelvis ett tjugotal Michelinrestauranger, från enstjärniga till trestjärniga, jag besökte tre enstjärniga under min senaste vistelse. Den första var Nobelhart & Schmutzig. Denna restaurang som huserar på Friedrichstrasse, har en anspråkslös entré, men väl insläppt så öppnas alla sinnena för den utsökta maten som serveras. Nobelhart & Schmutzig har en intressant policy och det är att det råder fotoförbud, man får med andra ord inte fota av sin mat. Personligen stöttar jag policyn då ett ständigt fotande kan göra upplevelsen osocial. Ett annat val som restaurangen gjort är att den vill främja miljön och hållbarhetsfrågor vilket gestaltar sig i att den bara köper varor från regionala producenter, oftast Berlinregionen, eller Tyskland, detta innebär att exempelvis choklad och tonfisk ratas. Vinerna kommer även dessa från Tyskland men den 161 sidiga katalogen innehåller självklart även viner från andra länder. Mannen och sommelieren bakom denna restaurang: Billy Wagner, använder bara de finaste råvarorna som är i säsong, de gör exempelvis sitt eget smör, är mycket social och förklarar personligen eller någon av kockarna, med varje rätt som serveras hur rätten preparerats och hur den smälter ihop med vinet från vinpaketet. Den fasta menyn består av 10 rätter och serveras avskalad utan krusiduller där råvaran är i fokus och inte tillbehören. Vinmatchningen är tip top.

Den andra restaurangen jag besökte var Bandol Sur Mer (Länk: bandolsurmer.de ), den troligen minsta Guide Michelin restaurangen som huserar i Berlin Mitte, med plats för upp till 18 personer, men kanske också den charmigaste. Restaurangens chefskock och ägare Andreas Saul serverar dagligen en flerrättersmeny: liten, med fisk, kött eller med allt, inkluderande ett trevligt tillhörande vinpaket. Vi valde den stora menyn och blev ej besvikna. Även om denna restaurang skiljer sig från Nobelhart & Schmutzig, framförallt vad gäller storlek, så har de samma koncept när det gäller val av produkter och köper dessa direkt från bönder i Berlin och Brandenburg med omnejd. Menyn anpassas efter vad som är i säsong och alla råvaror kommer även från hållbara jordbruk. Maten är raffinerad samt precis och erbjuder ovanliga och trevliga twister som användandet av fermentering och rökning. Sauer har ofta ett asiatiskt inslag i sina rätter som t.ex. koreanska stapelrätten kimchi. Vegetariskt alternativ är självklart. Den minimala ytan och möjligheten att se kockarna, två till antalet, förbereda maten är magiskt.

Den tredje och avslutande restaurangen vi besökte var Irma La Douce, ett namn taget från 60-talsfilmen med Shirley Mc Laine i huvudrollen, är en fransk bistro med stora ambitioner som uppfylls med råge. Lokalen som är stor och snygg inredd och det var befriande att komma till en riktig klassisk restaurang som satsat på en genuin inredning.

klassisk restaurangmiljö många ska vara så speciella och det var befriande att komma till en rest som satsar på det klassiska när det gäller inredning och där den ofta ängsliga trendkänslan inte infaller. Här serveras det elegant fransk cuisine med djupa härliga smaker. Jonathan Kartenberg är mannen bakom konceptet och driver tillsammans med chefskocken Francesco Contiero Irma La Douce med finess. Inredningen skapar känslan av ett svunnet Paris. Servicen håller hög nivå och något som är tacksam är att man beställer sin mat á la carte från menyn som alltid innehåller klassiker med modern tvist som Boeuf Bourguignon, ostron och råbiff, rätter som alltid finns på menyn, till schyssta priser för att vara en stjärnkrog. Vinlistan har vidare fokus på Frankrike och bjuder bland annat på trevliga champagner.

Trots att jag den här gången tillbringade närapå en vecka i Berlin, har jag inte mer än bara ”nosat” på staden. Jag kommer emellertid att återvända, i likhet med Marlene Dietrich ”hab’ ich noch en Koffer in Berlin”.
 

Av Mikael Björnfot 11 dec 2023 17:18