Jag struntade i Corona och kramade tjejen

Jag är en av dem som ska hålla igång det som måste fungera i vårt avlånga och fantastiska land, jag är lärare. Jag undervisar klasser från åk 3 till och med åk 9. På skolan har vi 720 elever och jag vet så klart inte mer än ni om hur viruset kan påverka oss i framtiden, men med allt som stängs ner och ställs in så finns det givetvis en stor oro på en skola för vad som ska komma.

I fredags satt jag bredvid en tjej från åk 9 som är lite av en bråkstake i mångas ögon. Eftersom jag själv varit en sådan unge som andra inte skulle umgås med när jag gick i högstadiet, har jag en förkärlek för alla som blir lite missförstådda och illa behandlade. Det finns alltid en anledning till allt som händer och barn och ungdomar är nästan spegelbilder av vad de varit med om. Beter de sig illa så finns det en anledning.

Tro mig om att min förvåning var stor när jag började jobba i Malmö och första dagen hörde en fjärdeklassare säga till en annan "Håll käften, annars ska jag skära upp magen på dig!" Ja det tar ett tag innan innan man vänjer sig, men som sagt, det finns alltid en anledning. En tredjeklassare hamnade i slagsmål, så jag fick sära på dom och hålla kvar den ene så att de inte hann ifatt varandra. Han blev så arg på mig att han tog av sin sko och kastade skon i huvudet på mig. Efteråt grät han och jag fick lugna ner honom genom att prata lugnt om att börja andas lugnt och så vidare. Allt blev bra till slut.

Men just i fredags satt jag bredvid den här tjejen i 9:an som jag nämnde tidigare och hon lättade sitt hjärta, något hon inte är känd för att någonsin göra. Jag var egentligen inte förvånad eftersom ungdomar ofta gör det för mig, jag vet inte varför, men så är det bara. Vi har fått info om hur vi ska bete oss när det gäller Corona, vilket avstånd, t ex, som är lagom till elever. Nu började tårarna forsa från ögonen på den här tjejen och framför mig ser jag något helt otroligt, hon öppnar sig för första gången på många år, och utan en tanke på alla som går förbi och ser henne fortsätter hon att storgråta och säger "Jag förstår inte vad som händer, det bara rinner tårar hela tiden, jag gråter aldrig". Men då sa jag "Vet du, vännen, äntligen inser din kropp att även du får må dåligt, för så är det faktiskt, du får det.

Jag fick kasta bort alla regler om Corona och hjälpa henne att torka bort tårarna i ansiktet och jag gav henne en jättestor kram. Det kändes fantastiskt att kunna avgöra vad som var viktigast i det här läget och att se hennes förvånade ansikte när jag torkade bort tårarna och gav henne en stor kram när hon som mest behövde den och var mottaglig för den, var värt allt.

Glad och nöjd lärare! 

Av Angus Liddell 15 mar 2020 12:51