Hur ytliga är vi?!

Nu sitter jag här igen, i kalsongerna vid min dator i sovrummet och funderar över livet och människorna, då tänds givetvis en liten låga inom mig och omedelbart måste jag skriva om detta här på sourze. 

Det är trots allt bara en liten låga då den som brunnit så starkt tidigare veknat en del när jag finner mig allt oftare i situationer jag inte kan påverka. I min förra artikel "Stroke der luxe" kunde man följa en del av min nutid trots att jag försöker undvika detta i det jag skriver då man kan höjas till skyarna för vad man skriver men när releasefesten är över ska man ensam leva med att ha kastat ut sanningen i verkligheten för alla och envar att välltra sig i och använda för att stoppa och göra ner andra som försöker ta sig upp till ytan och andas lite av den där fantastiska luften som bara finns där för dem som har det givet och oftast inte ens inser hur bra dom har det, allt detta i jantelagens fantastiska värld.

Hur gick det nu på det där nya jobbet, ja där stod jag då med en saknad framtand, en front värdig den äktaste luffaren, och när jagg som mest försökte hitta balansen och inte trilla i trappan, då stroken gjorde sig påmind, så kom samtalet att min mor var död.

Hur gammal ska man vara för att vara beredd på att ens mor ska dö ? Alltså på ett sådant sätt att man kan liksom ta det som en man ? Ja jag var då inte beredd, även om jag visste att hon tillbringade det mesta av sina dagar i sin säng p äldreboendet, jag handlade 2-3 gånger i veckan till henne allt från bananer till choklad och gurkor och bröd, hon fick visserligen mat på boendet men det var allt det där lilla extra som man kan behöva, så att man t ex ska kunna ta sig en macka mitt i natten som vem som helst, väldigt viktiga saker, även kallad frihet! Inte att behöva just göra det men bara att kunna om ifall att!

Jag skulle kunna skriva en hel bok bara om den tid jag fick med min mor på detta hem, med alla hennes humoristiska inslag i en annars så trist och grå vardag där maten var det enda förutom sjukdomar och medicin man talade om, en mat jag i framtiden tänker skriva om när tid, ork och Gud vet vad som mer kommer att behövas för att driva igång denna trötta medborgare.

Tillbaka till saken, efter samtalet om att mor avlidit och med Försäkringskassan flåsande i nacken, återhållande min ersättning för December, tack för det FK och god jul på er också, på mitt nya jobb vinglandes och med ben som började ge upp vid middagstid så tillvida att jag, så fort jag skulle upp för trappan till rökarna och med mitt kaffe sparkade i trappan då orken inte fanns och ut åkte halva kaffet nästan dagligen, man felbedömmer på det viset när man haft en stroke och blir trött.

Jag rasade ihop, ingenting fungerade längre jag kunde inte tänka klart, det enda jag kunde se framför mig var min mor när jag var liten och henne hjälpandes på med mina strumpor, något jag är glad och stolt att jag fick bjuda tillbaka på hennes sista tid.

Nu orkade jag inte längre, nu har dom fan kört slut på mig, jag gick till min läkare och sa - Tjena Björn det e lika bra att vi tar tillbaka den där sjukpensionen jag ger upp. Björn sa - Vet du Angus du ska vara stolt att du alltid efter allt som hänt lyckats gång på gång komma tillbaka, sälja in dig som du gjort och presterat otroligt bra, alltid. Du är som en kameleont som kan både dinera bland prominenta gäster på Nobelmiddag likaväl som att stå dagen efter och ta av skinnen på döda kor och tjurar som svällt av värmen, vadandes i maggots. Fast numera utan den där framtanden så blir det nog oftast det senare.

Ja, fan vet om han inte hade rätt, inte fan ska jag ge upp nu, de e inte så långt till mål, jag ska samla kraft igen med en tids sjukskrivning, om inte FK nekar mig detta, och sen ska jag min själ igång och jobba, och ärligt talat, om jag bara kan få ihop till en ny framtand så kan jag ta mig in var tusan som helst, sen ser dom min arbetsmoral, aldrig borta, alltid tillhands om någon annan blir sjuk, försvarandes min arbetsgivare trots att jag kan ha en annan mening, lotsande kunder och gäster på ett otroligt proffsigt sätt som väldigt få kan, mycket tack vara min förmåga att kunna veta vad människor vill innan de ens öppnat munnen, och tro mig detta är inte som jag skryter, det är som jag vet av erfarenhet att jag är bäst på, även om vi inte lever i en värld där man ska säga så.

Min oförmåga att landa jobb utan min framtand gör mig mer och mer förbannad över hur ytliga vi är, herregud vilken skillnad, när till och med på banken där jag oftast inte ens behöver visa ID utan bara går in och hälsar på bankdirektöran som genast tar tag i mitt ärende, något jag alltid gillat med honom, till och med medarbetarna vet vem jag är, vi bor i en liten by, nu påstår att jag inte har ett giltigt ID då det saknas en bit i kanten på plasten. Jag säger till expediten att jag använt samma ID i många år hos dem och om de kan kalla på direktören så kan han intyga detta, men nej, sama regler för alla. Kan det verkligen vara att denna stora förändring inom så många olika områden kan bero på en fucking framtand? 

Nåja jag försöker glömma vilken jäkla värld vi lever i och landar givetvis mitt nästa jobb som ska börja om någon vecka sen ska jag min själ skaffa en ny framtand och då ska dom få se på fan. Så e de bara. Nya krafter håller på att samlas in och det är full fart framåt mycket snart.

Sen ser vi fram mot julen när man kan sjunga "All I want for christmas is my two front teeth"

Av Angus Liddell 16 mar 2017 18:55