sourze.se

Livet i våra stadskärnor

Lund var en bra plats att växa upp. En lagom stor stad, men en vag gnutta av storstadskomplex, där folk för det mesta kom bra överens. Det var och är så vitt jag vet fortfarande en stad med flera grönområden och parker. Sådär lagom stor som staden är kunde man ganska enkelt ta sig till de flesta ställen med cykel. Om du inte vet det redan kan jag ju berätta att lundensarna är notoriska cyklister. Och cyklarna byter gärna också ägare. Om en cykel parkerats vid centralstationen eller på busstorget betraktas den av gemene man som allmän egendom. Om din cykel blir knyckt när du parkerat den på något av dessa ställen kan du därmed mer eller mindre se stölden som självförvållad.

Lunds innerstad har alltid varit en gemytlig plats. Inte särskilt stor om man ser till ytan. Med det sagt fanns där gott om fik, krogar och restauranger. Landmärken som Widebergs slakteri och Bengtssons ostaffär är platser som frammanar många minnen från barndomen.

På Widerbergs kunde man under min uppväxt köpa sin en så kallad ”Widebergare”. Och alla lundabor visste vad man snackade om man när pratade om en widebergare. En 30 centimeter lång baguett med allehanda pålägg som blev din för ynka 25 kronor. För en dryg tia var kunde du och en kompis äta er mätta när ni gick en runda på stan. Var man sugen på kebab eller pizza för en billig peng var det Sesams pizzeria nere på Mårtenstorget som gällde. Kebabpizza med vitlökssås och en Jaffa för 25 spänn var ju som hittat!

För den som vill sippa caffelatte och liknande fanns det mycket att välja på. Lund hade gott om kaféer. Ett av de landmärken jag minns allra tydligast var Café Ariman, som låg precis intill Domkyrkan. Efter en fika där var det ofta man svängde ner om Folk å Rock på Stortorget. Där kunde ungdomar hänga och lyssna på de senaste skivsläppen. De hade ett riktigt bra utbud och verkade aldrig besväras av att alla ungdomar som hängde där och emellanåt förvandlade butiken till en fritidsgård.

Jätten i utkanten hotar livet i innerstan

När jag blickar tillbaka kan jag tydligt minnas hur stan var en livlig mötesplats där såväl unga som äldre uppehöll sig. Inte minst på sommaren, när solen sken, fylldes Stortorget till bredden av folk som bara umgicks och hade det trevligt. Stadsparken var en annan viktig mötesplats för Lunds invånare. Men sedan började det hända saker i stadens utkanter. Ett jättelikt varuhus började växa fram - köpcentret Nova på vildanden. Stora parkeringsplatser omgav en jättelik hangar som fyllts till bredden av butiker. Stora varumärken såklart. Vi snackar knappast om någon liten slaktare eller osthandlare. På köpcenter som dessa är det ju storspelare som Stadium, ICA och MediaMarkt som har lokaler.

Tanken av att sätta sig i bilen och köra till Nova är såklart lockande. Man slipper leta efter parkeringsplats och bär ganska snabbt kassarna till bilen, stoppar dem i bakluckan, och kör hem. Detta efter att man spenderat ett par timmar under neonljus och ätit en Big Mac. Eller en mjukglass. Det engagerande utbytet man får med alla skyltfönster och reklamplakat är väldigt givande. Och så finns det såklart wi-fi. Vad mer behöver man liksom? Neonljus, Big Mac-mål i sällskap av sociala medier, och ansträngningslös konsumtion.

Och ganska snart hände det saker nere i stan. Först ut var Bengtssons ostaffär. Tydligen var folk inte särskilt intresserade av att svänga förbi och provsmaka ostar längre. Hyrorna i stan är inte särskilt billiga och det tog inte särskilt lång tid innan stans bästa ostspecialist hade stängt sin butik.

Näst ut var Folk å Rock. Till min stora fasa. Jag hade varit borta utomlands under en tid och när jag kom tillbaka märkte jag omedelbart att det var något som inte stod rätt till på Stortorget. Skivbutiken med kulturstatus som hade funnits så länge jag kunde minnas fanns inte längre. Givetvis var den generellt minskande skivförsäljningen i hela landet säkert en bidragande faktor. Med det sagt hände det något 2006, och skivförsäljningen hos Folk å Rock i Lund minskade avsevärt mycket mer än den i grannstäderna Malmö och Helsingborg. Kan det vara en tillfällighet att Folk å Rock stängde ner samma år som Nova utökade parkeringen med 1500 platser och köpcentrets handelsyta på 6500 kvadratmeter stod helt färdig?

Priset vi betalar för bekvämlighet

Tyvärr tror jag det är hitåt allt fler svenska städer är på väg. Missförstå mig rätt. Jag är självklart inte emot bekvämligheter. Inte minst när vi bor i ett land där vädret ofta är så jävligt som det är, kan det vara skönt att slippa uträtta ärenden i regn och rusk. Men betalar vi ett pris? Och är det värt det? Personligen uppskattar jag de små vardagsmötena och landmärkena som utmärker en stad. Ställen där folk lägger ner sin själ och bidrar med sin energi. Det är på många sätt dessa personer och platser som gör en stad till vad den är. Franchisevälden och köpcenter börjat ta över våra städer och påverka stadslivet i allt större utsträckning. Och frågan är vilket värde vi sätter på livet i våra stadskärnor?


Om författaren

Författare:
Henrik Andersson12

Om artikeln

Publicerad: 31 jan 18:10

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: