Först såg vi Ryssland långsamt förvandlas från en hyffsad demokrati till en auktoritär regim, som fortfarande påstår sig vara en demokrati men i praktiken beter sig som en diktatur. Men det var ju bara Ryssland, och inte en del av västvärlden. Sånt kan hända där, men inte här, tänkte vi.
De senaste åren har vi även sett bland annat Polen och Turkiet gradvis avdemokratiseras. Men det var ju bara några enstaka undantag i vår fina demokratiska västvärld, och det kommer nog snart ordna upp sig i igen, vill vi gärna tänka.
Det som händer i USA kan vara en början på det som redan hänt i ovan nämnda länder. Det är för tidigt att säga något med säkerhet, men likheterna i händelseförloppen är slående lika och väldigt talande. Än så länge har jag, och säkert ni läsare, väldigt svårt att tro att den stora demokratin i väster, frihetens land, skulle kunna falla sönder och förvandlas till en auktoritär regim.
Jag är den förste att medge att jag tagit demokrati som en självklarhet i vårt land. Demokrati har varit något oförstörbart, något man tar för givet lika självklart som luften man andas. Min mormor som dog häromåret hade förmodligen inte tagit det lika för givet som jag och många i min generation gör, eftersom hon föddes samma år som Sverige fick kvinnlig rösträtt. Hennes mamma och mormor kunde nog berätta om en tid då kvinnor inte fick rösta. Går vi någon generation ytterligare tillbaka så hade bara 20% av alla män rösträtt, och lite längre tillbaka så levde alla medborgare i en diktatur utan någon möjlighet att påverka samhället. För de flesta av oss som lever idag så låter det väldigt overkligt. Nästan som en saga, med ståtliga kungar och drottningar, med hjältemodiga soldater och bönder som levde i godan ro i en idyllisk landsbygd. Länge levde man med den bilden, så länge historieböckerna kontrollerades av den dåvarande statsmakten. I vår tids demokrati har vi fått en annan bild av den tiden och insett att det rådde fruktansvärd misär, fattigdom och lidande bland den större delen av befolkningen.
Att demokratin skulle vara hotad här hos oss i fantastiska Sverige är något vi inte vill tro eller kanske inte ens har en tanke på. Men vi måste börja inse att om det kan hända där, så kan det mycket väl hända här.
Frågan vi måste ställa oss och hitta ett svar på, är: Vad har vi för beredskap för att försvara vår demokrati?
En militär beredskap kan förvisso vara nödvändigt för att försvara oss mot eventuella attacker från yttre diktaturer. Men den mest intressanta frågan i dagsläget är vad vi har för beredskap mot det inre hotet mot demokratin? Att sätta in militär mot politiska grupper med tveksam demokratisk agenda är en metod som man använder i diktaturer och inte i demokratier, så det är knappast ett alternativ. Säpo har länge bevakat extrema grupper i samhället, men de mest extrema grupperna är egentligen det minsta hotet, eftersom deras agenda är så uppenbar och åtgärder blir därför relativt lätta att sätta in.
Men vad gör vi med de grupper som börjar bli stora folkrörelser, kommer in i riksdagen och blir alltmer normaliserade i samhället? Man kan inte hårdbevaka eller ens misstänkliggöra en betydande del av befolkningen i ett land. De flesta av dem har förmodligen goda avsikter, men har blivit förda bakom ljuset av en partiledning som lika genialiskt, som lömskt, sprider lögner och falska uppgifter för att rättfärdiga en dold och demokratiskt högst tvivelaktig agenda.
Vi kan hamna i en farlig situation om vi fortsätter att vända oss mot varandra, och anklaga vissa grupper av människor som oärliga och lögnare. Vi får ett delat samhälle, som blir väldigt svårt att lappa ihop igen. Istället borde vi vända oss till dessa människor och bilda någon slags överenskommelse och en gemensam syn på vad som är fakta och vad som inte är fakta. Det är också viktigt att diskutera hur man presenterar fakta.
Vissa uppgifter är komplicerade att bedöma, och man behöver många olika infallsvinklar för att göra en rättvis bedömning som mediekonsument. I en dokumentär om det brittiska partiet ”Britain first” får man se hur partiledningen åker runt på stan och provocerar invandrare och sedan filmar deras reaktioner. Reaktionerna läggs sedan upp på nätet, med den föregående provokationen bortklippt. Ser man bara reaktionerna så framstår det som att invandrarna är provokatörerna och inte tvärtom. Oavsett vad en nyhet än handlar om så är det oerhört viktigt att presentera en helhetsbild för att ge en ärlig och korrekt bild för att mediekonsumenten ska kunna göra en rättvis bedömning av nyheten.
Ett allvarligt hot mot vår demokrati är att presentera lögner som fakta, men också att presentera delar av fakta, och samtidigt undanhålla andra delar som kan ge en helt annan bild och förståelse för en händelse. Det är det som kallas desinformation. Att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken kan ses som ett allvarligt problem, men väger man in andra faktorer så ser man att kopplingen mellan fattigdom och arbetslöshet är mycket starkare till brottslighet, och att invandrare är överrepresenterade i arbetslöshets- och fattigdomsstatistiken. Med alla uppgifter på handen så ser man att det verkliga problemet med vårt otrygga samhälle är fattigdomen och arbetslösheten, och inte att invandrare skulle ha mer tvivelaktig moral än svenskar. De är alltså ganska lika oss, på både gott och ont.
Idag har vi ingen som helst beredskap mot att felaktiga och vinklade uppgifter når vår befolkning och att det numera är deras primära källa av samhällsinformation. Det är inte längre någon liten klick som sitter och läser på alternativa medier och bloggar, det är hundratusentals svenskar vid det här laget. Eftersom vissa av sajterna blivit brännmärkta i traditionell media så har det på senare år uppstånd nyhetssidor som är förvillande lika traditionella medier, men med starka kopplingar till grupper med tvivelaktiga demokratiska värderingar. Samtidigt beskrivs traditionell media av dessa grupper som lika opålitlig som vi andra beskriver deras medier. Ord står mot ord.
Det styrande politiker skulle kunna göra redan idag är att ta fram någon slags ny utvecklad granskningsnämnd som inte bara granskar markbunden TV och radio på det sätt den gör idag, utan även granskar traditionella pappersmedier och alternativa medier som nått en viss storlek och som har som huvudsyfte att sprida samhällsinformation. Desinformation är ett potentiellt farligt hot mot ett demokratiskt samhälle och borde bekämpas på ett sätt som kan respekteras av alla och som inte inskränker pressfriheten eller yttrandefriheten på något sätt. Att vi har en granskningsnämnd som i teorin kan granska och fälla ett SVT-program med färre tittare än en högerextrem blogg eller youtube-kanal med mycket fler läsare, som kan påstå vilka felaktigheter som helst utan konsekvenser, är märkligt. Denna nya granskningsnämnd bör kanske vara uppbygd på liknande sätt som Konstitutionsutskottet, med representanter från alla riksdagspartier, för att på så sätt uppnå en högre trovärdighet och pålitlighet hos alla grupper.
Kanske finns det ännu bättre idéer? Någon beredskap mot desinformationens förödande krafter måste vi nog inse att vi behöver hur som helst.
Av Tobias Jeppsson 29 jan 2017 12:29 |
Författare:
Tobias Jeppsson
Publicerad: 29 jan 2017 12:29
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå