Det är trist för en solist

Jag kör upp emot vår garageport. Ingen öppnar den - jag går ur bilen och gör det själv. Inga märkvärdigheter - jag är bra på att öppna min garageport, själv är bäste dräng. Jag berör bara en trivselfråga. Låser upp ytterdörren. Ingen kommer emot mig, med glada frågor om hur dagen varit. I köket väntar ingen med varm mat, hemvant doftande av välkänt recept. Jag dukar, en tallrik, ett bestick, ett glas till mjölken. Nej, jag är nog lite ledsen i dag. Det blir ett par pilsner ur blå burk. Trösten för tillfället som jag måste betala med förstärkt morgonångest. Jag kastar in en Dafgårdare, singelportion, i mikron och vrider fram sju minuter.

När den plingar matdags har jag redan sänkt min första öl. Maten ska vila några minuter så det är gott om tid att knäppa upp nästa.

Denna förbannade ensamhet. Ingen att tala med - när jag träffar på ett lämpligt samtalsoffer på bygden har rösten ibland tagit slut på grund av för liten användning. Eller, om jag får igång talorganet: Då pratar jag för mycket, pratar nästan ikull det tilltänkta offret för mitt kommunikationsbehov. Långa tysta dagars samlade tankar hoppar ur käften. Folk ryggar bakåt. Tur att jag inte ser stor, stark och farlig ut...

Efter genomliden Dafgårdare kilar jag uppför trappan till sovrummet. Trappan som jag tagit i några raska skutt genom åren. I sovrummet väntar inte en mild och kramig dam på att utdela lämplig belöning till den spänstige. Bara enslig tomhet och den vidrige herr Ågren finns redo och petar mig i magen med ett benigt pekfinger. Han bor kvar, fanskapet, fast du, min maka, flyttat. Jag går till arbetsrummet. Där står din fina dator, oanvänd för andra året. Din kommunikation med dina kolleger över hela Europa. Du skrev din bok "Den ljusskygga textilkonsten" på fritiden och var enhetschef på arbetstid. Din dator som även tog hand om en och annan av mina personliga räkningar. Du skämde bort mig. Det ser jag tydligt nu när jag måste klara mig själv.

Din demens utvecklades med rasande fart. Förra julen gick vi på långpromenad fjärde advent. Du talade dåligt, lite osammanhängande men du ville gå dina vanliga fyra-fem kilometer varje dag. Demensboendet på halvtid och du var ledig över jul. Din sista jul hemma. Vid juldagen kunde jag inte hantera dina kramper längre. Jag grät och kastade ut granen och du flyttade till permanent plats på boendet.   

Jag besöker dig varannan dag. Din talförmåga försvann, plötsligt vill och kan du inte gå och sedan hösten kan du inte äta själv. Jag har hjälpt flickorna att mata dig, som ett barn. Nu sitter du sitter hela dagarna lite på sned i din rullstol, bältad för att inte falla och slå dig och plötsligt känner du inte igen mig.

En liten tröst för mig är att du troligen inte känner av den oerhörda förnedring du utsatts för. Jag hoppas verkligen att just det är sant, i allt som vården påstår om din sjukdom. Obotligt? Just det vill jag inte tro.

Du starka, ljuvliga, kloka, vad har du gjort för att straffas med detta i livets sensommar?

Ensam är inte stark och själv är inte bäste dräng. 

Av Lennart Lundwall 29 nov 2016 21:35