Ett bra liv - sen kom demensen

Jag hälsar på hos dig en stund varje dag. Du blir lika glad varje gång. Du försöker förklara vad du känner och tänker. Ditt språk försvann i det svåra krampanfallet du fick i somras. Du kan bara få fram små fraser, som en tvååring. Våra hjärnor spelar inte i samma division längre. Jag förstår inte vad du säger. Men jag ser att du förstår det mesta av vad jag säger.

Jag klarade inte av din demens i höstas. Du skulle gå på promenad redan fem minuter efter att vi kommit hem från våra promenader. Jag gav mig fan på att kunna hantera din sjukdom i en månad. Redan efter treochenhalv vecka måste jag ge upp och be boendet om en plats en vecka före schemat. Och dom klarade det. I mellandagarna tog dom över vården av min lilla fru. Och jag kastade gråtande ut julgranen. På juldagens morgon. Tack Mälarbacken. Ändå. Trots min frustration.

Jag mådde fan så illa av att lämna dig till den professionella demensvården. Du, älskade maka, hustru, älskarinna, mor till två underbara ungar. Om du visste hur saknad du är. Barnbarnen börjar växa upp och saknar sin farmor. Man kan bara hoppas att du har det hyggligt i den värld du lever i numera. Och jag, make sedan snart femtiotvå år, går här och försöker tvätta, städa och finna en mening i tillvaron. Nu har jag tvättat min vårjacka med hyggligt resultat. Men din bästa grå ylletröja gick åt h-e. Inte ens barnbarnens dockor godkände den.

Om nån jävel kunde förstå den ohyggliga ensamhet man lever i efter att den ena parten i ett halvsekellångt förhållande försvunnit. Det tysta huset, där varje ljud får mig att tänka "Aha, nu gör hon så - eller så". I nästa minut kommer verkligheten: "Nej, hon bor inte här längre, hon har flyttat och kommer aldrig mera tillbaka till det hem hon byggt åt oss".

För att koppla av lite åker man till landet. Där är kallt, tyst, alla löven ligger kvar (hon krattade alltid på hösten). Sommarhus kan verkligen göra små ljud när värmen slås på efter en osedvanligt trist vinter. Varje ljud minner om den kvinna man levat med: Hon väver, hon diskar, hon städar, hon tänder i kaminen, hon lagar till något fredagsmys. Men där jag sitter ensam framför TV:n med sitt blygsamma utbud (inte Skavlan efter hans trakasseri av Åkesson) så förstår jag att livet har satt punkt för ett trevligt förhållande. Alla de små ljuden har inget samband med den kvinna som bär mitt efternamn.

"Den flickan ska bära mitt efternamn - på Mors dag ska hon få tulpaner" sjöng Bertil Boo på 50-talet. Andra tider, andra seder. Min lilla virriga fru får tulpaner två gånger i veckan. Hon bryr sig inte men jag känner mig bättre.

Av Lennart Lundwall 30 mar 2016 20:37