Han som sopar igen spåren

Ibland ville jag bli som han därnere på gatan med sin skyffel, sin borste och sin lilla vagn. Han som går där långt innan ni ens vet att ni finns och sopar upp spåren efter oss alla. Som liten parvel satte jag käppar i hjulen för honom för kastanjernas skull, för mullbärens och gårdagens förtvivlan och glädje.

Tumlande runt i den svaga vinden i den stora staden blandades alla människorna i hela världen av Casinots ägare. Den mäktigaste av dem alla och ifall någon inte vaknade visste jag att han fått fart på kärran trots allt. Jag tror innerst inne jag var rädd att han skulle hitta mina ännu inte skrivna dokument på gatornas oljiga beläggning. Jag gömde mig bakom maskrosorna som fortfarande tilläts sträcka sig så högt mot skyn mitt i staden, att jag kunde se min mormors mor vagga mor ifrån toppen de dagar jag vågade klättra så högt.

Då visste jag att städningen fick vänta och att ilskan så småningom blev till gråt när de krokiga fingrarna inte lyckades desarmera mina fällor. Då hörde jag honom förtvivlat svära i det lilla skjulet vid parkens entré och sprang alldeles ensam på gatorna. De jag mötte var som jag. Nyfikna, döda eller bara olyckliga i ruset efter chimärens obegripliga jackpot medan croupiern vaxade sin mustasch och aldrig sa något för då hade man sett hans svarta tandlösa flin bakom högarna av kattguld

Precis som jag var de nöjda med att ibland få leva en stund i ljuset fast döden var deras far och mor. De låg ibland bakom kiosken i den stora parken, instängda men trygga bak de stora gjutjärnsgrindarna och jag satte mig på huk skakande dem av all min kraft för att få dem att vakna. Jag var tolv år och mamma sov fortfarande i sin säng. Vart pappa var vet jag inte. Han lagade mat på lördagarna och körde till stugan när han var ledig. Tills dess jag mötte en annan liten pojke som dött på vägen mellan vårt hus och simskolan. Då ville pappa skiljas och vi sågs aldrig mer.

En gång i en port utan slut satt en man med mustasch, blodet rinnande ur armvecken och ett sönderslaget ögonbryn. "Hallå grabben. Det här är livet. Se så nålarna och flaskorna glänser. Det här kan bli ditt en dag", medan ambulansen stannade på hörnet. Man sopade upp mormor och alla pekade på mig.

"Där är han" sa den lille gatsoparen med sin kärra. "Han som sätter käppar i hjulen för mig. Jag kan inte sköta mitt jobb för hans skull" Och jag sprang ifrån dem allihopa. Hem till mamma som stod vid gasspisen och sov. Hon drömde att jag var i skolan och pappa på intervjuresa i Norrland, att mormor fortfarande gjorde riktiga pepparkakor med ingefära och köpte choklad i porslinsburkar med väderkvarnar på.

Det hade dock slutat blåsa i Holland den natten och strömmen gick i hela Universum fast hon tänkte inte så långt medan pappa smög som en tjuv om natten för sitt ryktes skull. I gatsoparens dammiga spår. Efter den morgonen mötte jag honom bara en gång till. Min dotter hade fötts i mörkret och jag var ensam på väg hem när jag omtöcknad plötslig befann mig vid hans skjul i parkens utkant. Bredvid den gamla kyrkogården.

Bredvid honom stod den mustaschprydde med stora hål i sina armar i vilka små svarta skalbaggar samlade de som inte skulle vidare den dagen. Ledde dem vidare in i hans gula, darrande kropp Jag sa att han aldrig fick röra mina barn för då skulle jag krossa hans kärra för evigt så armarnas hål torkade igen och läkte honom ihjäl. Han såg tyst ner i tunnan och sa "Det bli nog bra med det. Du har gjort ditt. Gör inte saken ännu värre", medan den andre blödde ymnigt ur de svarta såren. "Kom aldrig hit igen. "

"Jag är ingen god man, inte han där heller, men inte heller onda. Vi gör det vi måste och ni som går där på jorden har inget med det att göra. Du var en tapper liten gosse men någon evighet som din stackars far fått sig tilldelad kan jag aldrig ge dig, fast lite extra tid kan din dotter få. Och tänk dig sedan för.....Han där ska du undvika och hans vänner likaså. Mig ser du aldrig mer så gå nu hem och lova ingenting förrän du förstått vad jag nu sagt."
Jag förstod långt senare och löftet gav jag alldeles för sent när hon gick bort, 19 år gammal i en operationssal i Göteborg efter att själv ha gett sig ut till parken en tidig morgon på sina svaga sjuka ben. Vad hon såg, eller vem hon mötte vet jag ej, men hon ringde mig tre gånger den sista kvällen. Jag kunde inte svara, eller vågade inte, men meddelandena glömmer jag aldrig. De vet bara hon och jag.

Den smutsige med hålen och skalbaggarna dog så småningom, men allt försent. Operationen av hennes svaga kropp föll på hans lott och det visste både hon och jag, men hon sa att hon älskade mig ändå, och alltid hade gjort. Det var det sista han gjorde i sitt smutsiga liv innan hans svarta blod torkade och han fick många söner. Länge har de nu gått på jorden med sina öppna hål. De tar allt de kommer över. Hur mycket ?
Ja, det är upp till dig och mig.

Så ser ni honom en tidig morgon, i gråvitrandig bomullspyjamas och sotarhatt, med borste och en liten vagn. Som en soptunna med hjul, så spring för allt vad ni förmår. Då är den bottenlösa porten nära och den mustaschprydde har söner överallt. Spring för livet då. Hem till era kära och stanna där. Somna aldrig vid spisen, smyg inte längs de smala gränderna bakom ryggen på varann. För syns skull. För äran och ryktet. För självgodheten. Lyssna inte på lockropen och låt honom vara.…och hans vagn

Annars kan allt vara ogjort....

Av Solsken 12 sep 2015 23:13