Ingen hejd på världens skulder

Världsekonomin kan liknas vid ett ständigt pågående Formel 1-lopp. Tekniska underverk har pressat förare till gränsen för och över mänsklig förmåga, miljökonsekvenserna betraktas som småsaker för särlösningar, konkurrensen är knivskarp och reglerna enkla. Trampa på gasen och först i mål. Ibland kör bilar av banan eller så kolliderar de ”en masse” i eldhav. Livet står på spel i svindlande hastighet.

Trots det eller tack vare det står på läktaren en månghövdad imponerad obekymrad publik som efter spektaklet vänder hem för att i närmast religiösa former tillverka mer kemikalier och tekniska och ekonomiska finesser till cirkusen.

Visst finns det invändningar mot liknelsen som att cirkusen genererar mat på bordet för många, får hjulen att snurra, ingens frihet får begränsas, tävlingarna har positiva sekundäreffekter, det är underhållande för deltagarna, m.m.. Frågan är dock om det i alla stycken är värt priset i form av extrema skulder och ekonomiska och miljömässiga obalanser.

Bakom kulisserna svärmar världens bankirer med lättsinniga stater och förskräckta politiker för att erhålla mer och mer pengar till bankernas kreditvolymer, eftersom avkastningen på kapital hela tiden sjunker när skulderna växer så måste finansinstituten kompensera sig med ännu mer riskvilliga krediter. Världens centralbanker har tjänsvilligt bidragit till de astronomiska skulderna med extremt låga världsräntor.

En elementär grundbult i nationalekonomisk jämviktsteori är att penningmarknad ska balansera varu- och tjänstmarknad. En gammal husregel säger också att det är oklokt att försöka lösa ekonomiska kriser genom att skuldsätta sig upp över öronen.
Istället för sund kameral kreditgivning har stater och banker pumpat upp skulderna i världen och rullar nu ett gigantiskt skuldberg framför sig i en ond cirkel.

Exempelvis har USA´s skulder i förhållande till BNP sjunkit från en faktor på 4,61 i början av femtiotalet till en faktor på 0,08 under 2000-talet, enligt US Federal Reserve Bloombergs. Sverige hamnar på listan av världens mest skuldsatta länder bland de tio mest skuldsatta och någon beräkning beräkning pekar på att vi ligger på andra plats med skulder på 293 procent av BNP. Trots våra "välskötta" statsfinanser.

I brist på placeringar i reala projekt, på grund av lågkonjukturer orsakade av tidigare ekonomiskpolitiska försyndelser, så absorberas pengar från världens tryckpressar av finanssektorn och slussas vidare till börser, spekulation och abnorma värdestegringar på improduktiva tillgångar som fastigheter.
Det slitna uttrycket att försöka släcka eld med bensin är beskrivande för situationen.

Det världsekonomiska experimentet med sedeltryckning och extremt låga räntor har nu pågått några år, utan att läget ljusnat. Skuldberget har bara fortsatt växa och rullat över till Kina som just nu bollar med elden.

En ganska banal orsak till skuldexpansionen kan vara att centralbanker inte väger in prisökningar på aktier och fastigheter i sina prisförändringsindex och grundar penningpolitiken på skenbara data om prisförändringar.

Därtill kan för Sveriges del läggas ränteavdragen som grädde på moset.

En ännu tyngre och mer sannolik orsak är att världens stater övergivit guld som bas för penningsystemet, vilket fått världens låneekonomier att skena som skogsbränder.

Skulle hjulet uppfinnas på nytt så vore det självklart att fråga sig vad som ska vara bas för ett penningsystem eller om det ska få föröka sig självt exponentiellt som ett elektroniskt virus.

Ett barn kan inse att ett penningsystem kräver en stabil bas och inte bara kan baseras på vad mamma och pappa lovar ska gälla i den okända framtiden.

Det normala vid ekonomiska kriser i såväl företag som länder är att ekonomiska kriser hanteras genom sanering av finanser vilket är ett plågsamt medel eftersom det innebär konkurser och arbetslöshet. Till exempel som i Sverige under varvs- och tekokrisen i slutet av sjuttiotalet, efter fastighetsbubblan i början på nittiotalet eller vid IT-kraschen i början av tvåtusentalet.

Världen ledande politiker och bankchefer har tvärtom valt att kissa i sängen genom att löpande i gigantisk skala ersätta gamla lån med nya, istället för att angripa problemen vid roten. Tvärt emot den ekonomiska devisen att inte kasta friska pengar efter sjuka.

Problemen försvinner inte för att man inte talar om dem och skjuter dem på framtiden.

Förr eller senare faller lånekarusellen av sin egen tyngd och den förutseende gör klokt i att se om sitt ekonomiska oberoende. Världsekonomin är långt ifrån kry.
 

Av Carl E. Lundborg 03 sep 2015 10:05