sourze.se

Ledsen, Jens Linder, men jag kommer inte att koka någon mer höna...

Det moderna livet är fyllt av motsägelser. Allt går antingen supersnabbt eller ska ta hur lång tid som helst. Matlagning och brödbak är sådant vi förväntas sysselsätta oss med i dagar. I lördagens DN den 21 mars får vi av Jens Linder bland annat lära oss hur vi kokar en höna! Jag kan skryta med att jag hör till dem som faktiskt - visserligen en enda gång för cirka 35 år sedan – har kokat en höna. Det var en oförglömlig upplevelse, fast kanske inte på det sätt som Jens tänkt!

Han är väldigt övertygande. Först säljer han in idén förledande förföriskt och skriver njutningsfullt om det möra härliga och smakrika hönsköttet, som är så mycket ljuvligare än vårt ljusa, sega broilerkött som vi ätit nu de senaste decennierna och vant oss vid. Hur gör man då? Jo, först ska du leta upp hönan hos din lokala mathandlare eller – om den inte finns där - kräva ett höns (obs att det går bra med en tupp, också, om man nu kan hitta en kyckling som fått leva länge nog att kallas tupp). I de flesta affärer har det nog inte funnits i sortimentet på 30 år, men nu ska det banne mig återinföras!

Väl hemma hos dig ska fågeln läggas i en kastrull med kallt vatten, kokas upp och sedan sjuda ytterst långsamt (obs! den får inte koka för häftigt, för då kan den bli torr, varnar Jens) ihop med lagerblad, morötter och lök i tre timmar. Sedan ska man pilla loss köttet från hönsskrovet och laga till något verkligt kulinariskt. Det hönsfett som under kokningen flyter upp till ytan, ska man samla upp och använda som stekfett. Själva buljongen tas självklart också till vara, kanske till en läcker sås?

När jag var liten delade min familj – fyra personer - ibland som söndagsmiddag på en grillad, färdigköpt kyckling ihop med en påse grillchips och varsin halv tomat som grönsak (kanske en burk fruktsallad med vispgrädde som efterrätt om vi hade tur). Det var tider det. Jag och min storasyster slogs om de ljusa bitarna och drog också önskebenet. Hon vann varje gång.

Men det var kyckling vi åt. Aldrig höna. Jag har följt hela utvecklingen från grytstekt kyckling med gräddsås via kyckling med klarknapp och så till de underbara påsarna med kycklingfiléer som dominerat de senaste åren. Jag kommer att fortsätta att hålla mig till dem så de länge de går att få tag i - just för att slippa hantera skrovet från den döda fågeln, som ger mig associationer till sådant ingen jag känner äter. För mig är det otroligt praktiskt att allt som jag betalar för går att äta (jodå, även vattnet man sprutar in i filéerna). Jag hoppades att vi hemmakockar hade lämnat hanteringen av hela fåglar bakom oss. Och jag trodde att hönsköttet ändå togs tillvara till exempelvis katt- och hundmat – utan vassa fågelben förstås!

Kanske jag ändå till slut tvingas falla till föga. Budskapet anfaller på bred front. Jag tror nämligen att det här är ett led i nyttighetslobbyns trägna arbete för att få oss att lägga vår fritid på sådant som är ”bra för oss”, syra våra egna grönsaker, göra egen filbunke med tätört, baka surdegsbröd inte att förglömma och så vidare. Vårt hysteriska motionerande är en annan aspekt av samma fenomen. Och jag är själv en del av det med minst två motvilliga vändor till gymmet i veckan och fem kilometers promenad per dag! I helgen, en gråkall, blåsig marssöndag med snö i luften, tog jag min sedvanliga timslånga promenad, som jag har all anledning att tro är bra för min hälsa och kondition. Det är inte ens tråkigt längre, som en målsökande robot klär jag bara på mig efter väder och går ut och tar min förmiddagsrunda i ur och skur. Idag hade jag inte gått långt när jag mötte den joggande pappan. Han joggade förresten inte, han sprang. Fort. Så fort att jag inte hann se om babyn i den specialdesignade joggingbarnvagnen sov eller inte. Men den var i alla fall tyst. Pappan i sin tur såg ganska sammanbiten ut. Troligen hade han en höna på spisen och hade bråttom hem.

Bevare mig väl vad jobbigt det verkar vara nu för tiden att bara vara människa! Det är så mycket man ska ta sig tid för. Och med ynka 24 timmar att fördela på stort och smått. Men kanske tre timmar på en höna och efterföljande kulinarisk måltid inte är för mycket? Kanske det smakar så mycket bättre när man vet att man kokat hönan i tre timmar av sin värdefulla tid?

Innan jag helt dissar Jens Linders hönsrecept vill jag ändå dela med mig av mina egna erfarenheter av hönskok. Det var sent 70-tal eller tidigt 1980-tal när jag läste på högskolan och kanske var det just jag som knep den sista hönan som såldes på Wallinders i Karlstad innan man helt gick över till broiler på längden och tvären. Men jag fick alltså tag på hönan, extremt billig, vill jag minnas. Kanske fem kronor eller en tia för en hel fågel. (Jo, den var som tur var utan fjädrar. ) Jag hade nyss flyttat hemifrån och av min mamma hade jag fått ”Vår kokbok”. Jag hade aldrig lagat mat så det var skarpt läge, ”learning by doing”, empiri, ”trial and error”…

Om jag minns rätt var receptet helt snarlikt Jens Linders, förutom att det inte stod att man måste ta hand om kycklingfettet och steka något annat i. Den sjöd på min gamla spis. Länge. Äntligen hade timmarna gått. Den skulle vara klar. Jag lyfte locket och en ganska vidrig lukt spred sig i köket. Jag lyfte upp eländet ur kokspadet, lade det på en skärbräda och började pilla loss köttet från benen. Det var kladdigt. Grönsakerna som kokat med såg bleka, formlösa och svullna ut. Till sist hade jag i alla fall en oaptitlig liten hög med hönskött som jag lossat från skrovet. När jag såg på den insåg jag att jag aldrig skulle kunna äta det där, men fick en idé. Mina föräldrars schäfer var på besök, så jag lade hönsköttet på en tallrik och ställde ner på golvet och ropade på henne. Trullsi var rätt gammal vid det laget och hade aldrig haft någon speciell respekt för mig men hon kom i alla fall - ganska motvilligt. Stannade vid tallriken, böjde sig ner och luktade på det ljumma hönsköttet. Sedan tittade hon på mig., Våra blickar möttes en kort stund innan hon vände sig bort i vämjelse och gick därifrån! Vet man att den hunden kunde skilja på köpt och hembakt vetebröd och bara åt hembakta bullar, så kan man förmoda att hon bara var ovanligt kräsen! Kanske var det inget fel på hönsköttet. Men hennes förvånade och liksom förebrående blick när jag erbjöd henne den kokta hönan, finns för evigt inpräntad på min näthinna och jag kastade alltihop i soppåsen.

Så jag kommer aldrig mer att koka någon höna, sorry Jens! Men har du lite tätört kan jag gärna prova att göra filbunke! Det tar väl bara ett dygn eller så?


Om författaren

Författare:
Inger Wadman

Om artikeln

Publicerad: 23 mar 2015 19:06

Fakta

Funderingar över vår största bristvara, tid, och vad vi förväntas göra våra lediga stunder. föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: