Är Finlands sak vår?

Finlands sak är vår heter ett gammalt uttryck från finska vinterkrigets tid som fortfarande har relevans. Landet är en säkerhetspolitisk buffert mot öst för Sverige och vi har i decennier ridit på detta med skenbar allians- och neutralitetspolitik och ignorerat Finlands trygghet.

Finland har fått skvalpa omkring bäst de kunnat på egen hand.
Våra grannländers säkerhet är lika viktigt för oss som för dem och vv. Därför har Sverige avskrivit neutraliteten och givit löften till baltstaterna om icke-passivitet i händelse av hot mot dem, eftersom Sverige till exempel kan vara transitland för Natotrupper och utrustning till Baltikum om Öresund blockeras.

Under finska vinterkriget hukade Sverige, men ställde upp med materiel och frivilliga, till stor del för att skydda oss själva. Idag diskuteras i Finland en anslutning till Nato, men regeringen och befolkningen avvaktar av lätt begripliga skäl utvecklingen av Sveriges relation till Nato. Ett finskt medlemsskap i Nato kan devalveras om Sverige inte går med i Nato.

Sverige är idag nästan medlem i Nato. Det som skiljer nästanskap från medlemsskap är att vi inte kan räkna med hjälp och att vi inte betalar medlemsavgift.

I motsats till den övervägande negativa folkopinionen gällande medlemsskap i Nato, så väljer ändå de flesta på hemmaplan att teckna en hemförsäkring i ett tryggt bolag eftersom alternativet att själva stå för effektivt skydd är dyrt och komplicerat.

Nackdelen med ett svenskt medlemsskap i Nato är att vi i händelse av allvarlig konflikt för Nato är tvungna att bidra till försvar av kanske Turkiet eller Finland, men notera att en försvarsallians som Nato till skillnad från ett försäkringsbolag garanterar alla medlemmar i första hand avskräckning och skydd mot hot och först därefter åtgärder med militära medel och märk väl att med undantag för Kalla kriget och Kubakrisen har inget enskilt natoland flagrant hotats. Inte heller har allvarlig konflikt förekommit mellan natoländer.

Putins nya militära politik måste tyvärr tolkas i återskenet av USA-koalitionens invasion utan FN-mandat av Irak och mot bakgrund av att natoländer kommit allt närmre Rysslands gränser.
Det som döljs i krutrök och damm dyker upp när dimmorna skingrats och nu syns konsekvenserna av Bush och Blairs Irakkrig som urholkat det som kan ha funnits av Rysslands respekt för internationella avtal och Putins lust för avspänning.
Emellertid har Putin som bekant också klart och tydligt deklarerat samt visat genom militär upprustning att han tänker sig ett nationalistiskt Ryssland med mer inflytande på den internationella arenan.

Den senaste tidens utveckling i Ukraina visar med all önskvärd tydlighet och historisk erfarenhet visar att en stormakt med ambitioner inte låter sig påverkas ett skvatt av annat än maktspråk, debet och kredit. Parallella händelser är Chamberlains famösa uttalande 1938 om ”peace for our time” och Chrusjtjovs agerande under Kubakrisen.
Världen har alltid varit och kommer alltid vara en osäker och oförutsägbar plats så länge det finns människor på jorden. Därför underlättar enkla och klara positioner och spelregler fredlig samvaro och trygghet för alla. En värld utan skydd och militär säkerhetspolitik vore en fullkomligt livsfarlig plats.

Sträcker man ut ett lillfinger åt lejon riskerar man att förlora minst hela handen, men ställer man två lejonburar intill varandra så lär varje lejon krypa ihop i var sitt hörn så långt ifrån det andra som möjligt och man kan spatsera omkring tämligen bekymmersfritt i burarnas lediga utrymme och mellan burarna. Det kan vara bättre än vapenskrammel, flygkränkningar och blodspillan.

Även Rysslands trygghet ingår i Sveriges och omvärldens säkerhetspolitiska kalkyl enligt principen om ömsesidig säkerhet och balans och det kan omvänt vara en fördel för Ryssland med svenskt och finskt natomedlemsskap, även om Putin inte kan medge det eller förstår det.

Kanske Putin behöver hjälp på traven genom att Sverige antingen går med i Nato eller företar en kraftig förstärkning av försvaret för att bli trovärdigt alliansfria alternativt bildar en säkerhetspolitisk union med Finland. En sådan union med starkt försvar skyddar i viss mån Sverige och Finland samt ger Ryssland visst inflytande över Östersjön, om nu det sistnämnda är önskvärt.

Sveriges nuvarande nedrustade position innebär i praktiken att vi givit carte blanche till Nato eller Ryssland att göra som de behagar med vårt territorium.

Neutralitet och alliansfrihet är beklagligtvis bara fina ord utan substans för hemmapubliken som bara gäller så länge omvärlden behagar respektera orden, och det har inte skyddat Sverige mot någonting, vilket däremot tur och hyckleri gjort. Sannolikheten för att Sverige kan hålla sig utanför väpnad konflikt i framtiden är matematiskt oberoende av om vi varit i krig tidigare eller inte.

Fromma förhoppningar och drömmar om en krigs- och vapenfri värld är helt kontraproduktiva och irrelevanta, utan fullständig kunskap om en eventuell angripares visioner och uppsåt. Emellertid är diplomati, kulturutbyte, handelsrelationer, m.m. också säkerhetspolitiska relevanta medel , men långt ifrån tillräckliga.

Att inte göra ett val kan vara ödesdigert, eftersom Putin redan intecknat de instabila länderna Finland och Sverige i Rysslands sfär och vi kan utgå från att Ryssland har kärnvapen intill den finska gränsen. *) Nato gör antagligen ungefär motsvarande analys som Putin med skillnaden att de räknar med att Sverige illa kvickt kryper på knä om det börjar osa hett, vilket tillsammans med Putins kända ambitioner innebär att Sverige, Finland och Östersjön i dagsläget är ett potentiellt slagfält.

*) Nato har inga egna kärnvapen. Storbritannien, Frankrike och USA har kärnvapen. Danmark och Norge har inga kärnvapen och inga nya natomedlemmar har kärnvapen enligt ett principbeslut från 1999. Ryssland har flera tusen varianter av kärnvapen längs ryska gränsen och till sjöss.
Källa: Mike Winnerstig Fri värld.
Carl E. Lundborg 

Av Carl E. Lundborg 21 okt 2014 17:44