När jag sakta dör

Det sista jag ser är ditt oroliga ansikte.

Jag faller mot golvet när mina knän viker sig. Du håller mig under armarna och skriker ut mitt namn.

Sen blir allt svart.

Livet pulserar ut ur min kropp samtidigt som blodet forsar fram ur min mun.  Nästan synkroniserat.

Jag dör.

Kroppen slapp och hopplös, ingen vacker syn. Sirener i fjärran. Din hulkande, skrikande gråt.

Du tar mitt huvud och håller det hårt mot ditt bröst, desperat. Jag blodar ner din vita skjorta, den jag strök i morse.

Du kysser mitt huvud och vaggar fram och tillbaka. Mina ben vilar slappt i en onaturlig ställning ut på golvet.

Ambulanspersonalen sliter mig så varsamt som möjligt ur din famn.

Jag lämnar min kropp och försvinner in i ditt hjärta. Det är min själ med din i ett varsamt sista famntag.

Du tar ett djupt andetag, dina ögon vidgas och du slutar för ett ögonblick att gråta.

Jag älskar dig, glöm inte det, jag älskar dig nu och för alltid. Ekot i ditt hjärta tystnar och jag är borta för alltid.

Din blick är långt, långt borta. Jag hoppas jag lämnat min värme i din kropp, jag hoppas du kommer att minnas mig.

Jag hoppas du hör när jag viskar ditt namn..... 

Av Iréne Schmocker 12 jul 2014 11:15