Jag 

Dessa dejtingsidor...

Jag har nu varit ensam i en hel del år, och vi behöver inte gå närmare in på hur många det är, utan bara konstatera att tiden går och jag med den. Det finns förklaringar till varför det har blivit så, men nu är tiden mogen för att försöka närma mig det andra könet igen. Tyckte jag i alla fall, men insåg väldigt snabbt att det inte var så lätt nu när åren gått. För några år sedan gick jag ut en gratismånad på dejtingsidor, mest för att tillfredsställa barnen så att jag sedan kunde säga att nu hade jag gjort något. Den här gången tänkte jag betala för tre månader, och ansträngde mig för att ge en så ärlig beskrivning på mig själv, utan en massa strunt om allt jag gör som får vilken vanlig människa som helst att känna sig i underläge och undra om den där soffsöndagen verkligen är så hemsk. Sidan är upplagd på så sätt att man kan skriva brev, man kan chatta, man kan flörta, och man kan ha favoriter. Vad vitsen med de två sistnämda kategorierna är har jag ännu inte klurat ut, och det är lite synd för det är de som är mest använda. Efter två veckor har 24 personer mig som favorit och 40 personer har flörtat med mig. Däremot är det bara två stycken som skrivit till mig och nästan ingens om svarar på mail. Så vad är vitsen med dessa sidor? Jag har dragit slutsatsen att människor gärna vill ha bekräftelse, men väldigt få som verkligen vill något. Det kan ju också vara så att jag inte ser särskilt trevlig ut, och att min presentation är kass.

I vilket fall som helst så är jag redan trött på eländet och undrar hur detta ska sluta. Jag sitter inte i sjön, men kanske har jag blivit för gammal för att ha en sådan typ av relation. Jag anser mig vara relativt socialt kompetent, med tanke på mitt yrke som sjuksköterska, och jag får ofta höra att jag är öppen och glad. Jag är inte heller benägen att skaffa en partner bara för att det ska så vara, och det är kanske där skon klämmer för många. Det finns många singlar, och vi har varit singlar ett tag. Livet funkar, och vi lever ett relativt bra liv. Det gör jag också. Jag åker på resor själv och går på bio själv. Nu har dock barnen börjat bli så stora att de snart lever sina egna liv, och jag vet de hade tyckt det varit bra om jag träffade någon.

Jag blir beklämd över dessa sidor som inte kan komma upp med ett bättre koncept, utan främjar idiotin att trycka på knappar så får man den falska feedbacken som gör att man klarar sig ett tag till utan en partner. Nu vet jag i sanningens namn att många träffas på nätet, men tydligen inte jag. Jag blir bara förbannad, vilket ju knappast är en bra början.

Nu tar jag på mig en jacka och beger mig ut i ett underbart Lund som sjuder av karnevalsstämning och en blå himmel. Movitz är i stan och det är inte fy skam och stå och ”shake a bit”, så jag lägger ner sidan och fortsätter livet så som det är; med nya mål och nya spontana möten medmänniskor emellan. 

Av Birgitta Stiefler 18 maj 2014 21:15