Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU 

Mer valfrihet åt familjen – inga fler pekpinnar

Den politiska debatten i Sverige lider av stora problem. Socialdemokrater och moderater tävlar i att kopiera varandras förslag och det är trångt i mitten. Nästa budget utgör den bortre horisonten för det politiska samtalet. De långsiktiga perspektiven lyser med sin frånvaro och de stora ideologiska frågorna uteblir.

Detta är en oroande utveckling. Det är dags att den värderingsgrundade långsiktiga diskussionen om samhällets utveckling kommer igång. Samtidigt är det naturligtvis minst lika viktigt att politiken fokuserar på frågor som berör människor i deras vardag och handlar om reella samhällsproblem. Så skapar vi förutsättningar för en livskraftig samhällsdebatt.

En fråga där långsiktighet krävs och som är avgörande för barns och ungas uppväxtvillkor är familjepolitiken. Vi kristdemokrater är ensamma i svensk politik om att tala om familjen som något positivt. De liberala och socialistiska partierna ser uteslutande familjen som något problematiskt där politiken måste reglera och bestämma. Kvoteringen av föräldraförsäkringen är det kanske tydligaste exemplet. Nästan alla de liberalsocialistiska partierna i riksdagen vill ha kvotering i någon form. Vänsterpartiet är i vanlig ordning sämst i klassen och vill ha en total tvångskvotering där föräldrarna inte har någon möjlighet att välja vem som ska vara hemma under barnens första tid livet. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill ha kvotering i tre delar där politiken bestämmer över två tredjedelar och familjerna ges makten över en tredjedel. Även Moderaterna har fört resonemang kring mer kvotering.

Kristdemokraterna är det parti som allra tydligast avvisar alla tankar på kvotering. För detta har vi starkt stöd av svenska folket. 84 procent anser att föräldrar själva ska bestämma över uttaget av föräldrapenningen. Kvoteringsförespråkarna säger ofta att det är för kvinnornas skull som mer politiskts tvång måste till. Dock visar undersökningar att kvinnor är något mer skeptiska till kvotering än män. Argumentet blir därför ganska tomt. Stödet för familjers frihet är massivt både hos män och kvinnor.

Denna fråga är dock bara ett exempel på hur grundläggande skillnader i sättet att se på människan finns mellan liberalsocialister och oss kristdemokrater. I liberalers och socialisters värld består samhället egentligen av två huvudsakliga enheter, nämligen den enskilda individen och staten. Detta statsindividualistiska synsätt har länge funnits hos Socialdemokraterna och Folkpartiet, men även Moderaterna har på senare år anammat det. Mot detta synsätt utgör kristdemokratin en tydlig kontrast. Människan är i behov av gemenskap och här utgör det civila samhället och familjen en fundamental del av den mänskliga naturen. Även om försök har gjorts - alltsedan den Myrdalska eran på 1930-talet – att ersätta familjen med det offentliga, så har det inte lyckats. Attitydundersökningar visar tvärtom att unga personer idag tenderar att värdera familj och hem högre än tidigare generationer. Människors vilja att bilda familj står alltså emot både tidens tand och politiskt klåfingrighet.

Barn som växer upp i trygga och väl sammanhållna familjer tenderar att må bättre och klara sig bättre senare i livet, än de som växer upp i splittrade hem. Att stärka familjers egenmakt och utveckla valfriheten är därför en av de allra viktigaste frågorna för oss unga kristdemokrater. Vi vill se mer valfrihet inom barnomsorgen, barnskatteavdrag och stärkt privatekonomi för familjer genom sänkta skatter. Det finns de som ropar ”död åt familjen”. KDU står istället upp för familjen och vill stärka dess roll i samhället. Det gör man inte genom mer pekpinnar och tvång.  

Av Sara Skyttedal 16 apr 2014 00:08