Linda Nordlund, Förbundsordförande LUF 

Rädslans geografi - om kvinnors rörelsefrihet

Rädslans geografi finns inritad på alla människors karta över omgivningen. För många begränsar den var de rör sig och när. Kön, social tillhörighet, ålder och status är alla faktorer som kan snäva in kartan ytterligare. Framförallt kvinnor präglas, i ofta hög utsträckning, av denna karta. Detta brukar framkomma då Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterar sin årliga rapport om hur utsatta olika samhällsgrupper är för brott och hur trygga de känner sig i sin vardag. Den senaste rapporten följer samma mönster som tidigare: Det är betydligt vanligare att kvinnor känner sig otrygga än att män gör det. Och det är vanligare att otrygghet och oro påverkar beteendet och livskvaliteten för kvinnor än för män.

Nästan var fjärde kvinna i undersökningen uppger att de känner sig ganska eller mycket otrygga. Detta gäller jämförelsevis bara för sex procent av männen. Var tionde kvinna är så rädd att hon undviker att gå ut ensam sent på kvällen i sitt eget bostadsområde. Medan motsvarande bara gäller var hundrade man. De här siffrorna är återkommande trots att det vid varje mättillfälle har framkommit att män oftare än kvinnor utsatts för exempelvis rån eller misshandelsbrott. Men det finns brott där kvinnor är kraftigt överrepresenterade som brottsoffer, det är nästan fem gånger så vanligt att kvinnor utsätts för sexualbrott.

Givetvis påverkar denna rädsla för våld tillgängligheten för kvinnor i det offentliga rummet. Kvinnors upplevelser av säkerhet och trygghet påverkar hur de förflyttar sig, vilket transportmedel de föredrar och vilka färdvägar de väljer. Alla beslut som kvinnor tar som innebär att de undviker vissa platser, snabbar på sina steg eller går omvägar, bildar vad som kallas rädslans geografi. Innebörden är att det finns en diskrepans mellan många kvinnors faktiska geografiska begränsningarna och deras upplevelse av geografisk begränsning. Flera offentliga rum är på så sätt i praktiken inte tillgängliga för kvinnor, i synnerhet inte nattetid.

Mot bakgrund av detta är det en centralt ur en jämställdhetssynpunkt att införliva trygghetsaspekten i stadsplaneringen. När kvinnor exempelvis undviker cykelvägar och undergångar av rädsla för att bli överfallna och i stället väljer den upplysta bilvägen minskar de rädslan att bli överfallna, men ökar risken att bli påkörda. I en studie från Vinnova framkommer exempelvis att kvinnor gärna cyklar mitt i körbanan, liksom att det finns de som stänger av cykelljuset för att undvika att bli sedda. Större medvetande om detta behövs bland dem som arbetar med att planera staden och trafiksäkerheten. Åtgärder för att minska exempelvis trafikolyckor riskerar annars att bli verkningslösa eller få omvänd effekt för många kvinnor.

Sverige borde inspireras av hur man har arbetat med dessa frågor i Toronto. Redan på 80-talet identifierade flera kvinnogrupper där problemet, och åtgärden blev så kallade trygghetsvandringar. Detta innebar att boende själva fick möjlighet planera staden och forskningsmedel avsattes för dem att göra egna studier i samarbete med universitetet. Rädslans geografi är en fråga som berör alla och det är hög tid att kvinnors upplevelse av trygghet tas på allvar av politiker.

Av Linda Nordlund 08 mar 2014 09:52