Varför väljer människor att blunda?

Många pratar om att stå upp för varandra. Hur mycket av den andan använder ni på riktigt i det vardagliga livet?

Det gäller mobbning

Varför väljer människor att bara titta istället för att sätta sig hos den personen som ser ensam ut? Att vara sedd, men ingen gör någon handling för att bryta det. Är det så viktigt att bygga upp en status och umgås med de som är någon slags "trygghet"? Hur du ser på människor gör att vi andra som gråter på kvällarna undrar varför just DU inte gör något åt för att bryta denna ordning.

Att inte känna sig älskad i skolan, ute på stan eller ens på internet. Varför ska människor känna tillit när de ändå blir trampade på? Varför ska jag skämmas för att jag är annorlunda? Är jag ens annorlunda? Varför sker utfrysning i skolan? Varför finns det uppdelningar? Varför håller ni på så här när folk tar livet av sig på grund av den äckliga vidriga mobbningen.

Jag fick min befrielse den dagen jag tog min student. Trots min kärlek till skolan och studierna, vännerna jag har träffat. Ändå kunde jag inte känna befrielse när jag blev utfryst i det egna klassrummet. När jag visade ärlighet, då bröts jag ner. När jag försökte visa mig annorlunda, då skulle det motarbetas. Jag var inte heller felfri, men det var just jag som inte fick en förlåtelse. Trots att jag var ärlig med vad jag sa och hur jag framförde mig.

Människor som jag trodde var mina vänner under alla dessa år. De kastade ut mig ur vänskapen i och drog igång ryktesspridningar och gjorde mitt liv till ett helvete. Till vilket pris var det värt att säga att jag var äcklig, dum i huvudet, skulle snackas skit om, skulle skrattas bakom ryggen på etc?

Var det verkligen värt alla dessa år att beröva mig mitt liv, min identitet? Var det värt att få mig själv att hata mig så mycket att jag kunde sitta på skolans toalett och önska att jag vore död. Hur kan människor leva med sig själva när de berövar mig och andra på liv som kunde ha blommat ut.

Jag vill inte dö, men ibland känns det som den enkla lösningen för att befria mig från min smärta och sorg. Mobbning är inget som bara upphör inom en själv bara för att det inte sker längre. Det är dagligen en kamp att inse att man själv är värd att älska, har drömmar och vågar lita på andra människor. Än idag vet jag inte ens om jag kan lita på min egen familj. Då det ligger så djupt inom mig, den där känslan av att det faktum att jag är sedd av de jag litar på kan vändas på en sekund.

Ni som nonchalerar mobbning och ser det som att det är lite bråk som går över: det är inte normalt att barn och ungdomar, både fysiskt och psykiskt, misshandlar sina kamrater och får de att känna att de inte är värda att leva, att frysa ut dem för att de anser att hon eller han inte passar in i gemenskapen. Vad är det som får er människor att blunda för något som kan ge men för livet?

Många pratar om att stå upp för varandra. Hur mycket av den andan använder ni på riktigt i det vardagliga livet?