Vardagen i krigets Aleppo

Resan börjar i den turkiska staden Kilis som är belägen vid den norra gränsen mot Syrien. I lägren runt Kilis befinner sig tusentals flyktingar från Syrien. Sjukhusen vid gränsen är belastade med svårt skadade människor. Många av de sårade är barn. Flera har förlorat sina armar och ben men även sina närstående.

Vägen från Kilis till Syrien går fort, landskapet är platt. Det är dammigt och varmt. Det enda man ser är människor som väntar på sin tur att få komma ett steg närmare tryggheten. De flesta är kvinnor och barn som desperat väntar på att få komma in i Turkiet. Chauffören förklarar att vi minskar risken för prickskyttarnas kulor om vi åker mellan de uppställda fordonen. Jag känner mig inte rädd, trots att jag befinner mig tätt intill döden, men jag är inte ensam, jag är ständigt omringad av människor, det känns på något sätt tryggt.

På vägarna står unga män, vissa är bara småpojkar. De är beväpnade och i deras ögon finns ingen rädsla. Beslöjade kvinnor omringade av hungriga barn vädjar till mig om bröd och pengar. Kvinnan närmar sig även män på gatan. En händelse som målar upp nöden då majoritenen av kvinnorna inte närmar sig män på officiella platser i vanliga fall. Mitt bland ruinerna finns fortfarande familjer som bor kvar, trots de mycket dåliga levnadsförhållandena de befinner sig i. Jag får träffa en kvinna vars namn är ”Fatima.” Hon välkomnar mig vänligt in till hennes hem. Fatimas hus har delvis raserats efter ett bombattentat. Fatima har tolv barn. De springer runt överallt, upp och ner och ut och in. Fatima sätter sig på golvet och ber sin äldsta dotter hämta te.

På golvet står det en dunk med vatten. Tre av barnen sitter och doppar det torra brödet i vattendunken samtidigt som de fnissar och tittar på mig. Fatima ammar två av de minsta. Barnen är underviktiga, alldeles för underviktiga. Fatima menar att det inte är skadligt. – ”De överlever” säger hon och ler mot mig. Jag frågar var hennes man är.
"Han dog, Hassan, min man. I en bombattack. Han var på väg till ett distrikt i Aleppo där brödköerna inte är så långa. Han dödades på vägen. Det var ett av Al-Assads flyg som anföll. Två veckor senare dog min son, Ahmed. Han var sju år."
Fatima ser oberörd ut. Jag frågar om hon får någon hjälp utifrån? "Ja, vi hjälps alla åt. Vi är människor av samma kött och blod. Men samtidigt känns det som om vårt blod inte duger."
Hon skrattar och säger; "Allt går om Gud vill. Min man Hassan, han var ingen rebell, han ville bara köpa bröd åt sina barn. Min son var en busig sjuåring, som var lite för nyfiken på det som hände utanför grindarna. Men alltför oskyldig för att bli dödad. Vi är alla med om hemskheter, det får oss även att ta hand om varandra och hjälpas åt."

När jag tittar ut genom fönstret består de flesta hus bara av rasmassor, bilarna är sönderbrända och det står ödelagda pansarvagnar på gatorna. Ett träd som står mitt bland ruinerna får mig att minnas en biblisk stad med exotiska frukter, gröna fält med betande får och getter. Men minnet av det förflutna spolieras av ljudet från flygplanen och den bolmande svarta röken bakom bergen. Fatima förklarar om hennes ointresse för politiken.
"Jag har aldrig brytt mig om politik. Det har blivit så naturligt då man levt i ett totalitärt välde. Varför ska jag visa intresse för något som jag inte kan ändra på? Men nu, nu avskyr jag Bashar al – Assad. Han har dödat mina barns far, min man och Ahmed, min son."
Tårar rinner ner för Fatimas kind. Hon torkar bort tårarna hastigt med sin hijab och förklarar:
"Det kanske ser ut som man är stark, det är man. Men vi som bor kvar här i Aleppo lever med en ständig oro. Vi lär oss att stänga av våra känslor. Vi lever i stunden, barnen leker, skrattar och gråter, vi är tillsammans i nuet. Det ända vi hoppas på är ett mirakel ska inträffa."

Många av frågorna blir hängande kvar i luften när jag tar farväl av Fatima och hennes barn. Väl tillbaka i Turkiet talar jag med en gränspolis som berättar hur gränserna är öppna för alla Syrier. Men så lätt är det inte som det låter. Pengar är inblandat, och många vädjande människor lever i väntan på att få komma in i Turkiet. Gränspolisen förklarar ”Det internationella samfundet måste förstå att Turkiet inte kan hantera det höga trycket av människor som kommer på egen hand.”
Jag tänker för mig själv medan jag tittar över det taggiga stängslet. Det jobbigaste blir allt det jag inte får veta. Att inte veta hur det går för Fatima och alla andra vuxna och barn man mött på vägen. Det är bara att hoppas på ett mirakel. "Det går ju, om Gud vill”.

Av Myrna Whitaker 16 feb 2014 20:02