Vem ska man anklaga? Gud?

Min dotter, som slogs mot bröstcancer i över ett år från hösten 2011 till den 21 november 2012, skrev hela tiden, Så länge hon orkade, en blogg om världen sedd från sjuksängen. Den kan vara värd att läsa, för sjuk såväl som frisk. Var tredje svensk drabbas under sin livstid av cancer. Majoriteten botas. Inte min dotter.

Här är Lenas sista år. Livet betraktat från Landstingets väntrum, kuddar och lakan: Länk: lenan.blogg.se

Efter en vår, sommar och höst med alla sorters behandlingar mot bröstcancern, inser familjen att sjukdomen är starkare än dottern. Telefonen ringer: Nu är Lena sämre. En sjuksyster på Stockholms Sjukhem informerar...

2012 har flera besök i veckan på Radiumhemmet varit rutinen. Cellgift- och strålningsbehandling har inte givit andra resultat än att hennes hår fallit av. Tumörerna stortrivs ändå och har under sensommaren bitit sig fast i levern och spåras nu även i ryggmärgen. Hon kan dock mellan sjukdomsbestyr och febertoppar leva ganska bra i sin Vasastan-lägenhet under sommaren och hoppar in i Toyotan för att besöka vänner i staden och i Mellansverige. Svamputflykterna i september glömmer vi inte. Familjen hade ett styvt arbete med att skänka bort femton liter kantareller till vänner och grannar...

Som tidigare berättats här fick hon sin första cellgiftkur mot trippelnegativ bröstcancer dagen före julafton 2011. På själva julafton fick hon svår kramp och panik och ambulansen tog henne till Karolinskas akut där hon fick tillbringa resten av julhelgen mellan Landstingets lakan.

Så gick våren med håravfall, cellgifter och flintskalle, men framåt maj hade en söt mörkbrun Tintinfrisyr vuxit ut. Allt såg hoppfullt ut fram till utvärderingen vid midsommar. Då konstaterades tumörspridning trots starka cellgifter och strålning. Vänster nyckelben har angripits, samt det som var kvar av det bortopererade vänstra bröstet. Hennes besvikelse var oerhörd, men kämpaglöden fanns kvar.

Man provar, under sommaren, flera olika cytostatikatyper, men den elaka cancern breder ut sig. Hon sitter hemma vid datorn och telefonen dagligen och studerar behandlingsmetoder och letar efter specialister i hela Europa.

I mitten av oktober får hon svår andnöd, en dag, och förs akut till Radiumhemmet. Där konstateras vätska i ena lungan och blodproppar i den andra. Lungan töms på nära fyra liter vätska och hon piggnar till. Men får stanna på Radiumhemmet för observation och vätska samlas åter i lungan. Efter tre tömningar flyttas hon till sjukhem för att få upp sitt urusla blodvärde och piggna till så pass att hon tål en slutlig tuff cellgiftbehandling med en ny sorts platinabaserad cytostatika. Hon bedöms den 6 november för svag för detta och vi väntar nu på en vändning så att hon ska klara att ta preparatet.

Det värsta med bröstcancerbehandlingen - enligt dottern - är operationen där det angripna bröstet tas bort tillsammans med en större yta lymfkörtlar under armen. Då kapar man lymfans normala arbetsvägar i kroppen med resultat att armen svullnar upp till sin tredubbla storlek. Lymfan jobbar vanligen med avfallshantering och dylika transporter i kroppen. Smärtorna från den svullna armen måste nu hållas i schack med morfin och smärtstillande preparat. Operation är inte möjlig då hon fullständigt saknar motståndskraft mot infektioner. Sedan mitten av oktober är hon sängliggande och medvetslös i halva dygn och vaknar ofta av den ohyggliga smärtan. Och får mera morfin med resultat att hon somnar om...

Där står vi nu. När telefonen ringer för sista gången och sjukhemmet meddelar:

"Lena avled i morse den 21/11, klockan 04.00, 48 år gammal."

Som närstående inser man att den gamla frasen "efter långt och tåligt buret lidande" kan återanvändas.

Brorsdottern Greta, 6 år: "Lena är ju här, där i sängen. Men ändå inte."