sourze.se

Hommage à Alan Wajda

"Eftersom jag nu är en gammal man, vill jag inte att minnet av Alan Wajdas geni skall försvinna med mig. Jag vill att det skall finnas vittnesbörd om hans och konstens storhet i cyberrymden i evighet."

Varför skapar människor konst? För att de har själ. För att människor upplever. De ser, känner. De förnimmer skönhet, inser storhet, förstår det sublima, det översinnliga i den värld och den existens de ingår i. Så har det varit i hela mänsklighetens historia.

I ungdomens dar hade jag turen att hitta något att leva för. Jag var vilsen, hade sökt och det jag funnit var inte tillräckligt för att ge mening åt min existens. Varför skulle jag fortsätta leva? Kvinnor - kvinnor var intressanta, men inte kan man leva för deras skull? Kärlek - fanns det? Jobb - leva för ett jobb? Nej. Något kall kände jag inte och någon gud som kunde ge mening åt tillvaron hade man ju inte sett till. Gifta sig med någon ändå? Försöka göra karriär, leva upp till andras normer? Vad tråkigt. Och varför?

Då träffade jag Alan Wajda. Han spelade på på en sommapub på studentkåren, 1964. En kväll, då han kände för att lira, tog han med mig dit. Han och hans basist. De lirade. Jazz. Men inte blues, ingen makrerad rytm, ingen melodi - men i ett hektiskt tempo. Jagade fram slingor av toner som man hade svårt att ta till sig.

Där låg man på en soffa, stirrade upp i taket och undrade om man skulle dö. Varför skulle man leva om allt var meningslöst?Men så blev musiken medveten för mig. Vidrörde mig och trängde in i mitt medvetande, i min hjärna och in i mitt hjärta. Jag upplevde att det, ljudet från pianot, nedslagen av tangenterna, tonerna som flödade fram, blev till en enhet, att hans skapande blev till energier, till strömmar av ljud, till koncentrationer av krafter, som gick till mitt hjärta. Det kändes som om ljudet från pianot och basistens komp materialiserats, blivit som en muskel, som en kropp som slingrade sig genom rummet, sökte sig mot mig, åhöraren.

Då var jag förundrad. Jag hade upplevt dessa energier, inte bara en gång utan två. Två gånger hade jag känt denna kraft som Allans Wajdas pianospel alstrade, vibrationerna förenas, bli till en strömning som sökte sig från pianot till mitt hjärta.

Vi skiljdes. Jag körde dem hem, hem till hotellet där de bodde och jag körde hem till mig. Och satt sen och stirrade ut i natten. I augustimörkret. Och så småningom insåg jag, att om det går att få fram dessa krafter ur ett piano, om man överföra liknande energier genom konst, om man förmedlade den ande som finns inom en och som utgör ens själ, till andra människor genom sitt skapande, då är inte allt meningslöst. Då finns det något meningsfullt att sträva efter, något värdigt att ägna sitt liv åt. Allan Wajdas lirande gav denna - denna min nuvarande inkarnation, en riktlinje.

Han dog ung, men har en plats i den svenska jazzhistorien. Han har spelat med Lasse Gullin och finns på skiva med Bernt Rosengren. Det är säkert många andra , musiker och konstnärer, som kan få sitt instrument att obehindrat uttrycka deras inre. Som är mästare. Men jag tror det är få människor som haft Alan Wajdas hängivenhet, andlighet och konst och jag tror att det är få människor förunnat, att som jag, få uppleva att de kommer loss.

Eftersom jag nu är en gammal man, vill jag inte att minnet av Alan Wajdas geni skall försvinna med mig. Jag vill att det skall finnas vittnesbörd om hans och konstens storhet i cyberrymden i evighet. Även om det är andrahandsuppgifter.


Om författaren

Författare:
Jan Wiberg

Om artikeln

Publicerad: 12 dec 2013 16:39

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Nyckelord
Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: