Debatten efter det att Pisarapporten lagts fram har varit intensiv. Men det är egentligen inte förvånande att resultatet var så nedslående för Sveriges del. Det kan väl inte vara roligt att gå till skolan för att stoppa korv när man inte har nån framtid. I varje fall finns det knappast nån framtidsvision eller framtidsdröm hos den uppväxande generationen. För Sveriges del gick vi ner för räkning kring 1980. Från 1910 och framåt trodde de flesta, trots två världskrig, att allt bara skulle bli bättre. Men den tron försvann raskt tillsammans med välfärdsdrömmen när Marknaden tog över. Och det var ungdomen som först förstod att nu är det kört.
Marknaden är en formidabel motståndare för de unga. Och den blir allt starkare ju fler vi blir på jordklotet. Därför känns det lite patetiskt när världens ledare just nu unisont hyllar Mandela. Men dessa politiska och religiösa skojare är impotenta personer som bara tänker på sitt eget eftermäle i stället för att göra nåt radikalt för ändra utvecklingen i rätt riktning. Men de kommer inte att lyckas. Inte ens i det aktuella Sydafrika kan man tro på en ljusnande framtid. Det finns en del ungdomar som fortfarande tror att problemen kan lösas. Men de allra flesta har gett upp. De har insett att det inte går att förhindra klimatförsämringen eller ökningen att utsläppen. Man kan bara skjuta upp den kommande katastrofen.
Men vad ska man göra när det inte finns nån framtid? Jo, carpe diem, fånga dagen är vad som gäller. Men för att hålla uppe livsmodet måste man tro på en fortsättning av den här dagen. Framförhållningen räcker alltså inte längre än till nästa dag. I övermorgon är inte att tänka på. Den är alltför långt borta i framtidens töcken. Varje kväll när man går och lägger sig frågar man sig: Framtiden, finns den? Sen blir man så himla förvånad när man vaknar upp på morgonen. Helt otroligt! Jag lever. Jättekul! Då är det bara att ösa på med nya intressanta projekt. T ex skriva en text till Sourze. I morgon kan det vara för sent.
Av Lennart Karlsson 09 dec 2013 16:43 |