Jag hoppas det är nu han dödar mig

Han tar mig runt halsen med båda sina händer, lyfter upp mig mot väggen. Sedan släpper han greppet med ena handen och jag glider ner en bit, Jag fryser och skakar av smärta och skräck. Jag försöker lämna min kropp men hinner inte, Kniven är vass och skär lätt av min bh. Ett litet snitt hamnar under min haka och jag känner det varma blodet sippra nerför min hals. Jag gråter och dreglar tyst av rädsla. Han kysser mig hårt och våldsamt, jag känner hur jag kvävs, sakta tar luften slut. Jag vill inte mer, låt mig bara få dö!

Kyssen tar slut och jag andas häftigt. Sakta slickar han bort blodet som har runnit ner över min mage. En liten fin rännil av blod, inget stort. Såret under hakan är det ingen som ser i morgon. Jag försöker sluta gråta och fyller lungorna girigt med luft för jag vet att det kommer mer, han är inte klar än, inte på långa vägar.

Han särar på mina ben med sitt knä. Jag vågar inte titta nedåt för jag vet att han fortfarande håller i kniven.Han tittar föraktfullt upp på mitt ansikte och släpper greppet om min hals. Istället klämmer han ihop mina kinder Jag vet vad han vill, jag vet att han vill att jag tittar.

Och jag vågar inte låta bli. Kanske en annan dag. Han sticker ut tungan och låter knivbladet sakta glida över den. Jag ser hur han älskar blodet som sakta kryper fram under knivens egg.
Han kysser mig igen, hårdare den här gången och jag känner samtidigt knivens kalla stål mot mitt lår. Med ett snabbt snitt skär han bort mina trosor. 

När jag känner kniven mellan mina ben skriker jag så högt jag kan men hans hand kväver snabbt ljudet av min panik. Jag fortsätter ändå skrika för den smärta jag vet ska komma. Och då, äntligen, lämnar jag min kropp. Det blir för mycket.Jag lyfter och flyger ut ur hans grepp, ut ur lägenheten och ut ur mitt liv.
Jag landar med en duns i en blodig hög. Det svider så fruktansvärt mellan benen och strupen är torr och öm. Han är borta, Jag kryper ihop och gråter av det onda och av ensamhet. Jag gråter av hopplöshet och jag gråter för att ingen finns som kan hjälpa mig, ingen finns,

Jag går sakta upp och kräks i toaletten men klarar inte av att titta på mina skador. Tillbaka i sängen somnar jag oroligt. Om bara sömnen kunde vara för evigt.

Av Iréne Schmocker 06 dec 2013 09:28