Regeringen slår återigen mot de arbetslösa

I Fredrik Reinfeldts Sverige ska det löna sig att arbeta, men det ska också kännas att inte arbeta. Regeringen och arbetsförmedlingen fortsätter att sätta press på de arbetslösa, med nya regler om att alla arbetslösa varje månad måste inkomma med skriftliga rapporter om vad de gör för att komma ur arbetslösheten. Annars riskerar de sin a-kasseersättning. De nya reglerna leder i praktiken egentligen bara till att de arbetslösa söker jobb de ändå inte kan få. Det finns inga vinnare med det här systemet. Arbetsgivarna blir överösta av ansökningar från personer som inte uppfyller kvalifikationerna, arbetsförmedlingen får nya arbetsuppgifter som tar tid från det de borde göra, nämligen undersöka och matcha arbetsmarknad och arbetssökande, och sist men inte minst så blir de arbetslösa ytterligare demoraliserade av att få nobben på de sökta jobb de aldrig kunde få. På vilket sätt hjälper det här de arbetslösa, arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson?

Det är bara att konstatera att svensk arbetsmarknadspolitik inte fungerar. Sak samma gäller för arbetsförmedlingen. Den kan inte längre uppfylla det uppdrag som regeringen ålagt dem att göra, nämligen att förmedla jobb till de arbetssökande. I stället ägnas den mesta tiden åt administration och kontroll av arbetslösa. För myndigheten i allmänhet och för de arbetslösa i synnerhet måste arbetsförmedlingen omorganiseras. Det stora problemet för arbetsförmedlingen är grundsynen på de arbetssökande. För de är utgångspunkten att de arbetssökande är en homogen grupp, vilket de inte alls är. De är alla enskilda individer med olika bakgrunder och inte bara ett blivande personnummer i arbetsförmedlingens register.

En ny organisationsindelning skulle i huvudsak göras i tre enhetsavdelningar. En avdelning som inventerar de arbetssökande, efter utbildning och arbetslivserfarenhet. En annan inventerar arbetsmarknaden och en tredje genomför själva matchningsprocessen. Arbetsförmedlarna får tilldelade sig listor med arbetssökande och arbetsplatser. De får sig också tilldelade några företag, myndigheter och organisationer etc. De kan odla kontakter med arbetsgivarna ifråga och på det viset lättare få reda på eventuella vakanser och förändringar. Detta borde ge en ökad kunskap om både den lokala, regionala och nationella arbetsmarknaden.

Varje förmedlare får därefter en kvot att fylla, och om denna inte fylls drabbas de av sanktioner i form av löneavdrag till exempel, vilket ju är vad som drabbar arbetssökande som inte uppfyller sina krav. Dessutom krävs återkoppling och samordning av arbetsförmedlarnas chefer gentemot de enskilda arbetsförmedlarna. Detta för att undvika överbelastning, det vill säga att en enskild förmedlare får ansvar för alldeles för många arbetssökande. Därmed skulle också sanktioner för uteblivna prestationer drabba de ansvariga som i vissa fall har löner på över 100 000 i månaden.

I annat fall kanske det kan finnas en risk, med tanke på de dåliga resultat som arbetsförmedlingen uppvisar, att jobbet som arbetsförmedlare blir liktydigt med att dela ut tre månaders provanställningar på löpande band, exempelvis som telefonförsäljare, samtidigt som arbetsförmedlingens högre chefer kan fortsätta lyfta höga löner. Därmed kanske man också skulle behålla ett ruttet system och skylla misslyckandena på enskilda arbetsförmedlare samtidigt som politiker och generaldirektörer och andra med höga löner och andra förmåner skulle kunna fortsätta propagera för arbetslinjens förträfflighet.

Det är viktigt att påtala att arbetslösa som har egna kontaktnät via släkt, vänner osv. behöver ju inte omfattas av arbetsförmedlingen överhuvudtaget. I första hand ska resurserna riktas till dem som inte har detta nätverk. Även om det är helt riktigt att satsa på dem unga, finns det många andra åldersgrupper – mitt i livet - som ej har kommit in på arbetsmarknaden.

Inför nästa års valrörelse kunde väl Sveriges Television satsa på ett program för de arbetslösa, med det passande namnet ”VEM KAN SLÅ EN ARBETSLÖS?”. För nu har det ju varit inne att SLÅ PENSIONÄRER. Den som inte varit arbetslös förstår nog inte riktigt hur verkligheten ser ut för många arbetslösa i Sverige. Att vara arbetslös är att ständigt bli ifrågasatt av både regeringen och arbetsförmedlingen. Inte är det några jobbskatteavdrag som de arbetslösa omfattas av, utan de enda avdrag de får är avdrag på ersättningsstödet från a-kassan. Arbetslösheten borde vara en viktig fråga för alla, vem som helst som har en anställning kan hamna där. Och vad viktigare är att komma ihåg är att det är arbetslösheten och därmed de arbetslösa som håller nere inflationen och räntorna. Det ska inte vara så att de ”jobblösa” ska bidra till att de som har jobb kan leva bra i Sverige.

Av Patrik Wikström 28 okt 2013 10:34