Den mångsidige bagarsonen från Stavanger

Detta är alltså jorden, detta är alltså människornas hem … jag har nog hamnat på galen planet.

I Stavanger under 1880-talet kunde en något udda figur synas på gatorna. Ensam, kortvuxen och med framåtlutande hållning gick han genom parken eller ner mot havet, eller vart han nu gick. Sigbjörn Obstfelder var en melankolisk personlighet som kom att bli en främling i den nordiska litteraturen, utan både föregångare och efterföljare.

Det har sagts att Obstfelder var den som introducerade modernismen i norsk poesi. Genom att strunta i rim, versmått och versfötter skapade han sin egen fria vers som kännetecknas av teman som ångest, ensamhet och främlingskap. Med andra ord ganska typiska modernistiska teman, men ändå med en tydlig obstfeldersk särprägel. Under några korta år på 1890-talet gav han ut en diktsamling, ett par noveller, en roman samt en pjäs. Inte något omfattande livsverk alltså, men det är som bekant kvalitet och inte kvantitet som räknas. Och han hade inte heller så många år på sig.

Han föddes 1866 och dog drygt 33 år senare, år 1900. Som son till en bagare tillhörde han naturligtvis inte Stavangers högre kretsar, men han såg till att själv skaffa sig möjligheter. Han tycks ha varit en komplex och en något skygg person som avskydde sitt långa och omständliga namn, även när det förekom i pressen. Folke Isaksson ägnar ett av sina avsnitt av “Poesivandring” åt Obstfelder och beskriver honom där som en “stor och mångsidig begåvning” samt som “en romantiker men en framtidsman.” Tre avsnitt av Isakssons TV-serie finns för övrigt i Öppet arkiv och rekommenderas varmt.

Som ung lämnade Obstfelder Stavanger för att genomgå en teknisk utbildning i Kristiania. Den framtid han tänkte sig var nämligen som maskiningenjör, men inte nödvändigtvis i Norge. Efter studierna for han som passagerare i tredje klass med en emigrantångare till Amerika och New York. Han stannade i staden en tid men for sedan vidare till Chicago där han först arbetade som ritare på ett ingenjörskontor innan han sedan blev lantmätare.

Under tiden i Amerika började nya tankar födas i hans hjärna. Nu ville han bli tonsättare, vilket han också ägnade sig åt när möjlighet gavs. Men andra saker hände med honom också. Vad kan man väl bara spekulera i men när han efter ett år återvände till hemlandet var han en förändrad människa. Han började uppträda underligt, bland annat klev han in spritt naken på en societetstillställning. Det är ju inte särskilt svårt att tänka sig vilken skandal det måste ha varit, särkilt med tanke på den tid då det hände. Det hela blev till slut ohållbart för Obstfelder och han sattes på hospital där han tydligen tillfrisknade och överkom sin psykiska kris.

Och nu ville han bli författare, vilket han också blev. Han började som sagt skriva poesi, prosadikter och korta romaner. Liksom många andra for han till Paris. Den staden har ju alltid utövat en stor lockelse på unga människor med konstnärliga ambitioner och så också på Sigbjörn Obstfelder. Helt enligt den romantiska konstnärsbilden satt han på stadens kaféer och skrev sina dikter. Huruvida han också drack absint är mer oklart, men det är väl ganska troligt.

I Paris blev han också vän med Ellen Key som i sin tur umgicks med Rainer Maria Rilke. Detta resulterade i att Obstfelder blev förebilden till poeten Malte Laurids Brigge i Rilkes roman med samma namn. I romanen, som är skriven i jagform, är han en ung dansk adelsman, plågad av ensamhet, överkänslighet, livsångest och dödsfruktan.

I början av 1890-talet kom Obstfelder till Stockholm för några veckors vistelse. Men han trivdes inte alls. Han tyckte sig aldrig ha sett så många ointressanta ansikten som han såg i Stockholm. Staden var en kyrkogård, tyckte han, där det spatserade ståtliga och eleganta lik på gatorna. Inte heller de svenska författarna fann nåd inför Obstfelders kritiska ögon. Utom då Strindberg, som ju inte heller kunde leva i landet vid den här tiden.

Sigbjörn Obstfelder var en rastlös själ, stannade aldrig länge på samma plats. Han hade svårt att få vila. Men mot slutet av sitt liv försökte han bli lite mer som andra. Han gifte sig, men något lyckligt äktenskap blev det inte, förutom att det resulterade i en dotter. En dotter som dock aldrig fick träffa sin far. Mot slutet av hustruns graviditet dog Obstfelder. Och samma dag som dottern föddes begravdes han på en kyrkogård i Köpenhamn.

Av Kristoffer Nilsson 22 okt 2013 17:47